Först läggs NEO ner och sedan – vad då?

Region Norrbotten vill lägga ner Norrbotten NEO. Att etablera och ge förutsättningar för en ensemble som med rötter i kammarmusik spelar nutida konstmusik kräver långsiktigt politiskt mod. Just det lyser alltmera med sin frånvaro då kultur ”puttifieras” och får ackompanjera populism..
   Det skulle kunna åskådliggöras av politiker som i kön till pariserhjulet sneglar mot en annan, mycket längre kö som leder till en betydligt mer populär åkattraktion: Monster – King of Roller Coasters.
   
Politikernas slutsats låter inte vänta på sig: Vi lägger ner pariserhjulet.

   I fallet med Norrbotten NEO motiveras beslutet med att ensemblens framträdanden främst efterfrågas i landets storstäder, inte i Norrbotten. Eftersom de skattemedel som Region Norrbotten lägger på kultur ska gynna länet föreslås därför att ensemblen ska få en annan huvudman.
   Här bör påminnas om att NEO har ett nationellt uppdrag, som politikerna tycks ha glömt eller är likgiltiga inför.
I den gröna omställningens namn ska Norrbotten öppna sig för världen, ja rent av vara världsledande. Samtidigt ska norrbottnisk kultur göra stopp vid länsgränsen. Hur går detta ihop?

   Varför inte ta hand om en verksamhet som fungerar? Vi kan jämföra med två större satsningar inom konstområdet: Havremagasinet (Boden) och Konstmuseet i Norr (Kiruna). Det senare har fungerat ”så där”, för att uttrycka sig milt. Ändå har Region Norrbotten under tio år gett närmare 2,5 miljoner kronor för att en konsthall ska etableras i Vitsaniemi (Risudden), Övertorneå kommun. Varför?

   Ta hand om det som är sjösatt, istället för att gödsla en åker i Tornedalen med pengar som andra verksamheter skulle ha behov av. 2,5 miljoner skulle vara välkommet tillskott för barnteater eller skrivarkurser för ungdomar.

   Elisabeth Rosenbrand skrev en tänkvärd krönika i Kuriren 2023-06-17 där hon beskrev att konsensuskulturen som alltmer breder ut sig är en fara för demokratin. Hon konstaterade att kulturdebatten i Luleå är stendöd:
   ”För tio år sedan fanns inte samma rädsla för konsekvenser. Kulturarbetare organiserade sig både i Facebookgrupper och genom fysiska möten. Det skrevs debattartiklar och öppna brev till politiker för att driva kulturfrågor. Men de engagerade rösterna har tystnat. Vad hände?”

   Jag minns, eftersom jag var med på ett hörn. Vi diskuterade kulturarbetares villkor, till exempel att statligt finansierade verksamheter ska följa MU-avtalet.
   Jag minns också att verksamma inom institutionaliserade delar av kultursektorn (Norrbotten NEO, Norrbottensmusiken, Norrbottensteatern, kulturchefer etc) i regel lyste med sin frånvaro i diskussionen. Kanske ett tecken på ”institutionsfetma”, ett uttryck jag hörde från en musiker verksam vid Norrbottensteatern på 1990-talet. Det må vara. Förstår dock inte varför detta skulle göra det mindre intressant att medverka i kampen för kulturens villkor.

   Och så ett tips till er som fortfarande tror på kulturens kraft: Säg inte att kultur är viktigt. Säg att kulturen är en av vår tids stora utmaningar. Ta rygg på Carina Sammeli, kommunalråd i Luleå, som i en krönika i NSD 2023-09-06 nyttjade fluffspråkets favoritord till fullo: ”Jag häpnar över vilka fantastiska möjligheter Luleå har, men även över vilka utmaningar vi behöver hantera. Nu har vi politiker ändrat laguppsättningen för att möta utmaningarna ännu bättre.”
   Bra så. Men sluta då att ”dumputta” oss och visa politiskt mod genom att skapa förutsättningar för ett fritt norrbottniskt kulturliv som står sig över tid.

Publicerad i NSD den 22 september 2023

Jag har glömt de gånger ruset satt krokben för mig

Skammen, skulden, energin som går åt. Logistiken, planerandet, tidsåtgången. Trixandet, fixandet, jiddrandet. Ursäkterna, tomsnacket, knepen. Promille. Inte så mycket, allting en kropp kan längta efter. Vill ha. Ursäkter, förklaringar, förnekelse.
   Det pågick så länge. Kan inte ens datera vilket eller vilka år det gick över från bruk till missbruk. Skulle det ha känts som en stor jäkla käftsmäll hade jag troligen märkt av övergången. Men då har jag glömt allt det blåa och brutna från de gånger ruset slagit krokben på mig.

   Att dricka var ”jag”, en identitet. Ett sätt att balansera tillvaron. Stå ut med motgångar. En livsstil. Blev mästare på att leva i nuet: Drick nu, imorgon kan det vara försent.

   Storhelger framkallade ångest. Än mer vikt och tid las vid logistiken, planerandet, tidsåtgången. Nästan som ett arbete, åtminstone en typ av arbetsschema.

   Så långt bortom det som skulle gro: Det fina med mig, att just jag kom till världen. Det kan låta förmätet, men jag är här. Tillkommen. Välkommen – men tyngd av så mycken egen kraft på att förstora mina tillkortakommanden.

   Har pratat med så många terapeuter. Tror mig kunna dem. Testade några av dem. Det gick hem. Jag vann, tyckte jag. Vann med ”smartness”, ännu några pinnar att kasta på min egen brasa fastän jag ville släcka den.

   Ingen människa vill bli en -ist eller en -man. Förnekelsen blir en trogen vän. Det som händer andra händer inte mig. Som om beroendesjukdomen skulle göra skillnad på oss?

   Tråkigt nog inget default-läge. Kvitton och krognotor kan slängas, konsekvenser gör sig påminda i ångestens svar på Kivra. Följs av mera skuld, mera skam.

   För 18, 19, 20 år sedan frågade jag en vän varför han hade slutat dricka och fick svaret: ”Jag ser varje ny dag som en möjlighet till en ny upptäcktsresa.”
Svaret var ljusår ifrån hur jag försökte göra tillvaron uthärdlig genom att ”släcka” den. Jag bar med mig vännens ord. Det kom att ta ungefär 18, 19, 20 år innan jag förstod att logistiken, planerandet, tidsåtgången stod i vägen för att börja tycka om mig själv och vilja ge mig själv en kram.

   Jag skriver detta i en tid då många kommit tillbaka till jobbet efter en sommar med mycket ”juicande”. Att endast halvdant trappa ner kan vara ett första tecken på en övergång från bruk till missbruk.
   Två gånger i månaden bemannar jag en hjälplinje. Samtal leder till insikter om beroendesjukdomens breda register, till exempel om då nyttjande av sinnesförändrande medel inte bara sker på fritiden utan även på arbetstid. Det om något är en varningsklocka. Kram!

Publicerad i NSD 25 augusti 2023

Luleåsonen ”Broder Tor” tonsatte Klarabohemer

Luleåfödde trubaduren Tor Bergner tillhörde den sista generationen Klarabohemer. Tor blev snabbt ”Broder Tor” och kom att tonsätta flera Klarabohemers verk.
   Tor Bergner, född 1913 i Luleå, drogs på 1930-talet till Stockholm och Klara. Dessa kvarter var första synen efter man stegat ut från Stockholms Central. I Klara fanns billiga hotell, härbärgen, krogar och kaféer. Där huserade tidnings- och tidskriftsredaktioner samt förlag – köpare av texter och illustrationer.
   Tor arbetade som ”brandvakt” och fann tak över huvudet i trappuppgångar och på billiga pensionat. 
På krogar och hak mötte han författare som Nils Ferlin, Birger Vikström, Emil Hagström, Helmer Grundström med flera.
   ”Broder Tor” fick sitt smeknamn av Ferlin och blev något av dennes skyddsling. Eller om det var tvärtom, då Ferlin var en av dem som levde hårdast och därför av egen erfarenhet sa till ”Broder Tor”:
”Tor, akta dig för spriten! Var rädd om dig!”

   ”Broder Tor” gjorde tolkningar av sina kamraters verk. Kunde han inte träffa vännerna och spela upp sina tolkningar, sjöng han dem i telefon.
På lp:n ”Broder Tor i S:ta Clara” (1981) introduceras låtar med att han berättar om texterna, till exempel Birger Vikströms ”Nu vill jag sjunga”. Den kom till efter att ”Broder Tor” följt med Vikström till Bonniers förlag, där författaren fick besked om utgivning av sitt diktmanus ”Istället för rakblad”. Detta skulle firas på lokal, tyckte Vikström, men inte i Klara utan på Kronobergskällaren, Kungsholmen. Och där, glad i hågen, skrev Birger Vikström en text som hans vän senare tonsatte.

   Efter tiden i Klara bosatte ”Broder Tor” sig i ett kulturhus på Söder, Stockholm. Han kuskade landet runt och uppträdde med olika visprogram.
   Då folk frågade efter om han hade visitkort lät han trycka sådana med texten ”Tor Bergner – legitimerad ortoceratit”. Det var en vinkning om hans klassperspektiv, då ortoceratit (en fossil) finns i trappstenar och därmed trampas på …
    Förutom LP-skivor blev det även två diktsamlingar: ”Näverdosa” (1961) och ”Nasarbox” (1981). Natur- och djurliv präglar dikterna. Intresset har märkbart förskjutits från krogens ”fyllkajor” till naturens mindre störiga arter. I ”Nasarbox” finns dock några rader där författaren på en resa till Madeira blickar tillbaka mot tillvaron på Klaras krogar:

   ”Hade det kommit någon farkost / som styrt hit med fart / från Cosmopolite eller Pilen / visst hade vi bordat den – så klart!”
   Det har sagts att ”den som klarade Klara klarar sig sen”. Det gjorde inte alla.

Publicerad i NSD 22 augusti 2023

Grattis – eller ska jag säga Beklagar – Kiruna!

Grattis, Kiruna! Eller ska jag beklaga möjligheten att bli Europas kulturhuvudstad 2029? 
Vid ett möte i Stockholm, en tid innan huvudstaden blev kulturhuvudstad 1998, informerades några utsocknes kulturarbetare med hemvist i Malmö, Göteborg och Luleå.
   Vi försäkrades om att ”inte bara huvudstadens utan hela landets kulturutbud” skulle visas upp.
Så blev inte fallet – då den ambitionen inte ens att kom räcka några t-banestopp ut från centrala Stockholm.

   Synopsis: I ansökningar och marknadsföring kommer det självfallet att pratas varmt om lokala och regionala kulturarbetare. Det bjuds in till dialogmöten till vilka det mobiliseras kulturtjänstemän, kultursekreterare, kulturstrateger, kulturhandläggare, fler kulturtjänstemän. Kanske även regionens utvecklingsdirektör Janus Brandin (”Po Tidholm framstår som dystopisk”) vill ha ett finger med i spelet eller agera för annans räkning.

   På kortare tid än någon hinner säga ”Kiruna Europas kulturhuvudstad 2029” tappar förledet ”kultur-” sin vikt och underordnas andra värden, till exempel ”stärka besöksnäring”, ”främja inflyttning”, ”kulturdriven tillväxt” etc.

   I takt med att programmet utformas försvinner intresset för lokala och regionala kulturarbetare. Detsamma gäller medverkan från föreningslivet. 
Kvar blir valet av en ”säljande mix”. Och troligen en påkostad vip-invigning, à la Umeå-modell 2014, för potentater som tidigare inte visat intresse för kultur. I Umeå kostade bara det kalaset 1,8 miljoner kronor.

   För att styrka min spaning tar jag hjälp av Emma Swanström (musiker, arrangör och föreningsaktiv) som i Västerbottens-Kuriren 10 april 2014 skrev:

   ”Jag gav kulturhuvudstadsåret en chans, trots mina tvivel. Jag gjorde det för att kommunen lovade att alla skulle få vara med, och jag såg chansen att få genomföra storslagna projekt. När hardcorescenen och gräsrotsrörelserna marknadsfördes som ett signum för Umeå så kände jag mig trygg: De skulle aldrig våga skryta över oss utan att ge något tillbaka till de kulturuttryck som de hittills alltid motarbetat. Så fel jag hade. Om jag hade vetat att alla de där open source-mötena handlade om att kulturens eldsjälar i Umeå skulle arbeta gratis för att kommunen skulle få titeln som kulturhuvudstad 2014 så hade jag aldrig satt min fot där.”

   Självfallet kommer det från chefshåll och från politiskt ansvariga hävdas att så här kommer det inte bli i Kiruna. Framgång lär krävas inte minst efter debaclen med Konstmuseet i Norr och det pengaslukande badhusbygget.
   Till dess och som det passar sig: Grattis/Beklagar, Kiruna!

Publicerad i NSD 29 juli 2023

Gruvsam tystnadskultur

Gruvans korta livslängd anses inte stå i proportion till skadorna på miljön och samernas renskötsel, meddelade länsrådet Johan Antti i december 2017.
   Länsstyrelsen i Norrbotten var inte villig att bevilja Beowulf Mining bearbetningskoncession för etablering av en gruva i Kallak (Gállok).
   Frågan hamnade därför på regeringens bord. Åren gick. Exministrarna Göran Persson (ordförande LKAB), Anders Sundström (ordförande Kaunis Iron) och Sven Otto Littorin (dåvarande ordförande för Beowulf Minings prospekteringsbolag) riktade kritik mot länsstyrelsens handläggningstider och myndighetens nitiska hållning när det gäller miljöaspekter.
   Om denna kritik bidrog till att Johan Antti inte fick fortsätta som länsråd låter jag vara osagt. Hur som helst fick Antti 31 januari 2022 – efter 13 år som länsråd – inte vara kvar på den posten.
   Regeringen (S) uttalar sig inte i personalärenden.
   ”Jag vet bara att det inte är ett regeringsbeslut”, sa Karl-Petter Thorwaldsson (S), dåvarande näringsminister, till Dagens Nyheter 5 april 2022.
   Kan beslut om att inte ge ett länsråd fortsatt förtroende ske utan att någon med politiskt ansvar vet om det?
   Ingen norrbottnisk riksdagspolitiker har tyckt frågan vara värd att kommentera.
   Kan det bli mer tystnadskultur?
   Håller Norrbotten att säljas in som en region för råvaruuttag och med en anmodad konsensuskultur?
   För att få folk att flytta hit räcker det inte bara med arbete, utan även boende. Det krävs även möjligheter till utbildning, vård och omsorg, fritids- och kulturutbud. Det är också viktigt med ett samhällsklimat där man vågar uttrycka sig även om det inte passar det som orkestreras från politiker, näringslivsutvecklare, kommunikatörer, informatörer och strateger.
   Tyvärr har den gröna omställningen drag av ”enda vägens politik”. Åk med – eller stå kvar vid vägkanten. Fort ska det gå.
   Men ursäkta om jag och andra vill diskutera ett och annat. Är det inte dags att börja hushålla med våra resurser? Är färre och mindre bilar det värsta vi kan tänka oss? Att tillverka en elbil kräver sju gånger mer kritiska mineral och metaller än en konventionell bil. Fler gruvor innebär fler söndrade renbetesmarker.
   Handen på hjärtat: Är inte det som utmålas som en grön omställning mer till för att rädda bilindustrin än för att rädda planeten? Skulle vi inte ställa om?
   Vem vill flytta till ett råvaruuttag där filminspelningens ”Tystnad, tagning!” fått sin motsvarighet i den gröna omställningens ”Tystnad, brytning!”?

Publicerad i NSD 1 juli 2023

Vi har ett guldägg men betalar för att dela det

Vid ett möte med det egyptiska turistrådet diskuterades varför inte fler Luleåbor besökte pyramiderna i Giza. Ett förslag var att turistrådet skulle betala Luleåbor för att åka till Egypten och se de berömda byggnadsverken.
   Eman Ismat, medlem i rådet, invände:
   – Varför ska vi betala Luleå? De flesta pyramider i världen finns hos oss. Vill folk se dem, kommer de hit.
   Det var så jag tänkte när jag läste om att Luleå kommun årligen betalar 40 000 euro (400 000 kronor) till den nederländska arrangören av Schaatsen Grand Prix i Luleå.
   Skridskoveckan tv-sänds av NOS (Nederlandse Omroep Stichting/Nederländsk rundradiostiftelse). Sändningarna följs av 3,5 miljon tittare. Någonting säger mig att det finns pengar kring denna skridskotävling och att 
   För att använda oss av Eman Ismats resonemang: Vilka alternativ har arrangören av Schaatsen? Isbanan i Luleå saknar egentlig konkurrens medan byggnadsverk, som vi kallar pyramider, finns i flera länder. Vi har ett guldägg och betalar för att andra ska ta del av det … 
   Det stannar inte här. Luleå kommun sponsrade MMA-galan Battle Of Botnia genom att stå för hyran om 40 000 kronor. Kan väl tänka mig att de som besökte denna gala var villiga att pynta vad det kostar, så återigen: Varför? Ansvariga anser att hyresbidraget stärker Luleå kommuns ”platsvarumärke”.
   Upphandlingen av ”Putte i parken” är ett sorgligt kapitel. Allt på ett bräde till en sommarfestival med bäst-före-datum på 1990-talet. Under förra festivalen fick inte artister som i decennier hållit igång musiklivet i Luleå vara med. De passade inte arrangörens ”koncept” utan fick själva ordna gig. Snacka om diss från arrangören och indirekt från Luleå kommun.
   Det verkar som om Luleå kommun börjat upphandla kultur, ungefär som man beställer kontorsmaterial eller vägkoner. Det är inte länge sedan ”Kulturens plats i framtidens Luleå”, en av kommunen beställd förstudie, presenterades. Den föreslår bland annat:
· Ta vara på och stärk det lokala kulturlivet.
· Skapa goda förutsättningar för kulturutövare och kulturorganisationer.
  Kanske dags att börja agera utifrån dessa intentioner. Och därmed värdera och se kulturen som en basnäring som man investerar och återinvesterar i, sköter och utvecklar över tid. Då kommer resultaten. Bra mycket bättre än att sitta fast i sliten, tröttsam reklamlingo.
   Vem vill bo i ett ”platsvarumärke”, när alternativet skulle vara ett Luleå där kulturen sjuder – året runt?

Publicerad i NSD 3 juni 2023

Framtidens Norrbotten – mer dröm än verklighet

Tung arbetsbelastning, dålig kommunikation med ledningen och för lite tid för återhämtning. Det är några skäl till att hundratals vårdanställda inom Region Norrbotten sagt upp sig under perioden 2017–2022.
   Färre sjuksköterskor och undersköterskor leder till färre vårdplatser, längre köer.
Men så här dystert är det inte, om vi läser ”Regional utvecklingsstrategi Norrbotten 2030”:

   ”... en av de viktigaste utmaningarna under 2020-talet var att skapa ett tryggt och attraktivt samhälle med god service i hela länet. Vi har ställt om hälso- och sjukvården till en mer nära vård med digitala lösningar i världsklass. [...] Det har också skapat många intressanta jobb.”
 Så det här med färre sjuksköterskor och undersköterskor under första halvan av 2020-talet har löst sig vid ingången till 2030-talet. Då – 2030 alltså – är väl också tandvårdskrisen ett minne blott.

   Just skrivningen ”en mer nära vård med digitala lösningar i världsklass” luktar app lång väg. Och att det skapats många intressanta jobb syftar snarare på techbranchen än vårdsektorn. 
”Digitaliseringen och den snabba utvecklingen inom artificiell intelligens, AI, har på kort tid förändrat tillvaron för företag och människor i hela världen, så även i Norrbotten.”

   Fast frågan är om inte regionens strateger fortsättningsvis kommer att producera framtidsskildringar, trots att dessa texters ringa verkshöjd mycket väl skulle kunna AI-skrivas.

   Ett ord som ofta används är ”gemensamma”, ett öppet och inbjudande ord som märkligt nog får något befallande över sig. Som om det bara är att rätta in sig ledet, vifta med vimplar och sjunga med ”In a world made of steel / Made of stone / Well, I hear the music / Feel the Green Dealing …”
   Så sjung, norrbottniska folk! En plats på innovationståget väntar. Bäst att ta plats i kören: Se hur det gick för den ”dystopiske” journalisten och författaren Po Tidholm som inte tilläts att vara moderator när EU-höjdare ska prata i det ”gemensammas” bästa.

   Ändå gillar jag att Region Norrbotten målar fram ett ”Futurum Norrbotten”. Det känns tryggt att vara där. Redan idag. Lite som konstnären Salvador Dali sa: ”Allrahelst minns jag framtiden”.
   Men nästan alltid kommer någon carpe diem-mänska och förstör allt. Och där, tillbaka i det gråa: För Region Norrbottens tyngsta profession (hälso- och sjukvård) behövs varken ökad mängd el eller artificiell intelligens för att korta vårdköer. Handlingskraft räcker långt och väcker genklang i nejd och nation – och därmed incitament för folk att flytta hit.

Publicerad i NSD 5 maj 2023