Jag har glömt de gånger ruset satt krokben för mig

Skammen, skulden, energin som går åt. Logistiken, planerandet, tidsåtgången. Trixandet, fixandet, jiddrandet. Ursäkterna, tomsnacket, knepen. Promille. Inte så mycket, allting en kropp kan längta efter. Vill ha. Ursäkter, förklaringar, förnekelse.
   Det pågick så länge. Kan inte ens datera vilket eller vilka år det gick över från bruk till missbruk. Skulle det ha känts som en stor jäkla käftsmäll hade jag troligen märkt av övergången. Men då har jag glömt allt det blåa och brutna från de gånger ruset slagit krokben på mig.

   Att dricka var ”jag”, en identitet. Ett sätt att balansera tillvaron. Stå ut med motgångar. En livsstil. Blev mästare på att leva i nuet: Drick nu, imorgon kan det vara försent.

   Storhelger framkallade ångest. Än mer vikt och tid las vid logistiken, planerandet, tidsåtgången. Nästan som ett arbete, åtminstone en typ av arbetsschema.

   Så långt bortom det som skulle gro: Det fina med mig, att just jag kom till världen. Det kan låta förmätet, men jag är här. Tillkommen. Välkommen – men tyngd av så mycken egen kraft på att förstora mina tillkortakommanden.

   Har pratat med så många terapeuter. Tror mig kunna dem. Testade några av dem. Det gick hem. Jag vann, tyckte jag. Vann med ”smartness”, ännu några pinnar att kasta på min egen brasa fastän jag ville släcka den.

   Ingen människa vill bli en -ist eller en -man. Förnekelsen blir en trogen vän. Det som händer andra händer inte mig. Som om beroendesjukdomen skulle göra skillnad på oss?

   Tråkigt nog inget default-läge. Kvitton och krognotor kan slängas, konsekvenser gör sig påminda i ångestens svar på Kivra. Följs av mera skuld, mera skam.

   För 18, 19, 20 år sedan frågade jag en vän varför han hade slutat dricka och fick svaret: ”Jag ser varje ny dag som en möjlighet till en ny upptäcktsresa.”
Svaret var ljusår ifrån hur jag försökte göra tillvaron uthärdlig genom att ”släcka” den. Jag bar med mig vännens ord. Det kom att ta ungefär 18, 19, 20 år innan jag förstod att logistiken, planerandet, tidsåtgången stod i vägen för att börja tycka om mig själv och vilja ge mig själv en kram.

   Jag skriver detta i en tid då många kommit tillbaka till jobbet efter en sommar med mycket ”juicande”. Att endast halvdant trappa ner kan vara ett första tecken på en övergång från bruk till missbruk.
   Två gånger i månaden bemannar jag en hjälplinje. Samtal leder till insikter om beroendesjukdomens breda register, till exempel om då nyttjande av sinnesförändrande medel inte bara sker på fritiden utan även på arbetstid. Det om något är en varningsklocka. Kram!

Publicerad i NSD 25 augusti 2023