Varför får inte utsatta kvinnor och barn hjälp?

Nog för att lagar och polis, åklagare, domstol och kriminalvård finns, ändå går inte tjejer och kvinnor säkra. Inte ens under en pandemi. Det visar rapporten ”Ingen hörde ropen på hjälp”, gjord i september-oktober 2020.
   Att människor utsätts för sexuell exploatering är ingenting nytt. Men vilken samhällelig hjälp finns för de som utsätts?
   Det ville Child10, Ellencentret och #intedinhora veta. Dessa organisationer verkar mot kommersiell sexuell exploatering, människohandel för sexuella ändamål och andra former av sexuellt utnyttjande.
   De gör ett viktigt fotarbete långt bortom stolta visioner om att Sverige inte ska vara ett land där kommersiell sexuell exploatering förekommer.
   228 personer har svarat på en enkät. De kommer från mer än 50 orter i Sverige, och 91 procent är kvinnor/ tjejer. Knappt hälften av dem är över 27 år.
   På frågan ”Har du erbjudits professionell hjälp med att bearbeta det du varit utsatt för?” svarade 52 procent av 209 personer att de inte fått det.
   ”Upplever du att du blivit bemött som ett brottsoffer?” Av 199 personer svarade 58 procent nej.
   Så här fortsätter frågor och svar och fram tornar ett samhälle som inte bryr sig. Som om dessa kvinnor/tjejer vore sig själva skyldiga.
   Vill någon som utsatts för sexuell exploatering ha hjälp, ska den personen med fördel bo i ett storstadsområde. I norra Sverige finns till exempel ingen organisation som är specialiserad på trafficking och människohandel.
  Varför ska vi bry oss om denna rapport? Jo, för att en stor del av de som utsätts för sexuell exploatering är barn.
  Vad vi riskerar är att dessa barn tidigt kommer att känna sig svikna av vuxenvärlden. Men kan det vara så att vi vuxna inte bryr oss då merparten av dessa utsatta kvinnor/tjejer har annan bakgrund än svensk?
När politikens ledare tävlar om att vara den mest vuxne i rummet, berättar unga tjejer:
   ”Jag var 15 år och sålde mig för första gången. Jag hade en tid på BUP samma dag och försökte berätta om vad som hänt för min psykolog, varpå hon bara sa ’Jaha. Men det där kommer du inte göra om, eller hur?’”
  Eller:
  ”Jag är rädd för att polisanmäla då jag är rädd att jag kommer hamna i fara”.
  Om unga tjejer, som utsatts för sexuell exploatering, inte får hjälp: Vad tar de då med sig vidare i livet?
  Så länge vi inte har ett samhälle fritt från sexuell exploatering måste de som utsätts för detta vidriga utnyttjande få stöd och skydd. Inte en enda kvinna/tjej ska behöva lida för att samhället inte lyckats stoppa män och killar som inte förstår vad samtycke innebär.

Publicerad i NSD 10 april 2021