Vissa höjdare förstår inte vikten av sina uppdrag

Det finns lyckligtvis många insatser som sker i de goda exemplens namn. De flesta av dem uppmärksammas inte och får därför sällan några rubriker.
   För att återupprätta de goda exemplen måste vi tyvärr prata om dessas motsats. Och om hur vissa höjdare inte förstår vikten av sina uppdrag.
   Många av Hyresgästföreningens företrädare, bra betalda, bor inte i hyresrätter. De har alltså i sin boendesituation något annat att tänka på än hur föreningens medlemmar, som bor i hyresrätter, har det.
   Välgörenhetsorganisationer, till exempel Röda Korset, gör ett fantastiskt arbete lokalt. Men högre upp i organisationen vill man ha tjusiga titlar. Såväl Röda Korset, Hjärt-Lungfonden och Barncancerfonden leds av generalsekreterare. Som om den befattningen vore att likna vid att leda arbetet i FN:s generalförsamling.
   Även titeln verkställande direktör förekommer. Hur fel tänkte man inte där?
   Skulle det inte ha varit verkställande medmänniska, någon som känner empati för böset – istället för den egna börsen?
   I vissa fall tror sig institutioner och organisationer få inflytande om de kopierar vad som pågår i ett exklusivt näringsliv. Följden kan bli att dessa höjdare därigenom fjärmar sig från de egna medlemmarna. Eller att man i chefsställning i grunden inte tror på den egna verksamheten.
   Hur många chefer för lokaltrafiken åker buss till jobbet?
   Eller som när regionrådet Kenneth Backgård (Sjukvårdspartiet) tog flyg för skattebetalarnas pengar till ett styrelsemöte med Norrtågs styrelse. Han trodde mer på flyget än den verksamhet han representerar.
   Om man varit högt uppsatt politiker, eller till och med minister, varför går då så få – knappt ingen – till att jobba ideellt eller på att annat sätt göra insatser för dem som verkligen behöver stöd. Den ideella sektorn skulle ha stor nytta av dessa politikers erfarenheter och kontaktnät.
   Från min tid i Göteborg minns jag Berit Jóhannesson. Hon var aktiv politiker i dåvarande Vpk (senare Vänsterpartiet) och satt i fullmäktige. Under 1990-talet var hon föreståndare för en secondhand-butik (Emmaus Björkå) där försäljningen bidrog till att ekonomiskt stödja projekt på den ockuperade Västbanken och till stöd för insatser i palestinska flyktingläger i Libanon. 1998 blev hon vald till riksdagsledamot med yrkestiteln solidaritetsarbetare.
   Hon gjorde en annorlunda resa än den ”sossesväng” Björn Rosengren och Göran Persson gjorde för att tjäna kapitalet och med sikte på att bli godsherrar.
   En klassresa behöver inte bestå av att man vänder sina rötter och ideal ryggen.

Publicerad i NSD  13 mars 2021