Likt kapitalet ska nu vi människor vara rörliga

Att dö utan någon vid sin sida är mer vanligt än vi tror. Det låter hemskt, men kanske borde vi vänja oss. Eller?Under pandemin har ett stort antal människor dött utan någon anhörig vid sin sida. Samtidigt är det så att alla som dör inte har någon anhörig. Eller att anhörig(a) inte hann dit i tid, eller ville komma.
   Ja, vi lever i en ny tid - och kommer att dö i en ny tid.
   Några vänner åkte buss. De skulle på ett möte och bussen passerade Innerstadens kyrkogård i Luleå. Eftersom flera av dem var inflyttade Luleåbor, med utflyttade barn, funderade de: Var ska man begravas? Där man föddes? En ort ens barn inte nödvändigtvis har anknytning till? Dit man flyttat (även om ens barn dragit därifrån)?
   Det här var inget jag tänkte på, då jag som ung följde min far och min farbror till familjegraven i Karlstad. Här låg dom. Här skulle även min pappa och farbror begravas. Kanske även min brorsa och jag. Det var så ett äldre och kanske tryggt samhälle hade sin gång.
   Det finns något vackert över det, att leden i en familj har fötts och gått bort på samma ort, och att det finns en plats att gå till för att visa respekt och att minnas.
   Men så ser inte Sverige ut längre. Likt kapitalet ska vi människor vara rörliga. Flytta dit där jobben – eller kärleken – finns även om det innebär att banden till födelseorten bryts.
   För egen del är jag ”delägare” i en familjegrav i Karlstad, men jag har bott huvuddelen av mitt vuxna liv i Luleå. Mina barn, som inte längre är barn, har egna liv söderut.
   Var ska man begravas? Vilka val finns? Gör valen någon skillnad? Frågorna gäller inte bara mig utan massor av människor som flyttat runt och begravningsmässigt blivit rotlösa.
   Det går att tänka i dessa banor, speciellt när man ser filmer med scener där familjegravar har en betydelse för handlingen. Där graven blir en familjär knutpunkt och är ett väsentligt inslag för den fortsatta handlingen i filmen. Och även i livet – för familjens fortlevnad.
   Vid tidigare pandemier har det hänt att människor begravts i massgravar utan namn och gravmärkning. Så har vi det självfallet inte i vår moderna tid. Men det finns en del att grunna på.
   Frånfället är dock detsamma, ty är man död så är man död. Men begravningar kan komma att se olika ut. Vi får hoppas att dödsriket fortfarande finns, och att det inte är specifikt knutet till Luleå, Karlstad eller Dödsfallsbergen (Ljungsbro). Men att behöva dö ensam, utan ens en sjuksköterskas hand att hålla, låter dödstrist.

Publicerad i NSD 16 januari 2021