Svårt att bli behandlad som vuxen i det här landet

 I karantän finns det mycket tid att tänka. Och det har varit en märklig tid, där det fanns ett före men där vi ännu inte kan skönja ett efter.
   Tid att tänka, alltså.
   På hur vi benämner, eller snarare, stämplar varandra. 
   På att längta efter att få vara en vuxen människa.
   1. Elisabeth Svantesson är Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson tillika riksdagsledamot. Hon gillar inte bidragstagare. De som lever på bidrag måste göra rätt för sig, menar hon.
   Det är synd om Svantesson. Man vill hålla om henne, ge henne styrkekramar. Det är inte kul att se en människas självhat. Det är lätt att förstå att hon vill ha ett riktigt arbete.
Vad jag vet är riksdagen ingen arbetsplats, åtminstone inte för förtroendevalda politiker. Det borde Svantesson och hennes riksdagskolleger påminnas om, då de är starkt bidragsberoende genom att deras arvoden kommer från skattemedel.
   Men hon vill tydligen vara förmer, och inte se sig själv i raden av andra bidragsberoende: arbetslösa, sjuka, företag, SAS, dagstidningar, kulturarbetare med flera.
   2. När Filminstitutet presenterade höstens svenska biofilmer slog det mig att det är svårt att bli behandlad som vuxen i det här landet.
   ”Se upp för Jönssonligan”. Varför ännu en film?
   ”Sune – uppdrag midsommar”. Samma fråga: Varför?
   Ännu en film av Peter Dalle: ”Tills solen går upp”. Förvisso en film som har beskrivits som "en klassisk, vuxen kärlekshistoria". Jag anar en ljummen trea.
   ”Den längsta dagen” av Jonas Selberg Augustsén, ja, varför inte. Likaså Henrik Schyfferts ”Spring Uje spring”, baserad på Uje Brandelius liv och Parkinson-sjukdom.
   Och sedan har filmerna ”Jägarna” 1 & 2 avknoppats i form av teveserier 1 & 2. Hur orkar dom?
   Svensk film har problem med att locka folk till biograferna. Ja, man undrar varför.
Senast jag såg en film som kan räknas som att vilja spegla vardagsrealiteter var ”Äta sova dö” (2012).
   Det känns som om svensk film, med vissa undantag (till exempel Fredrik Gertten), bara vill lalla på och reprisera det som repriseras kan.
Hur många ”Jönssonligan” och ”Sune” ska vi stå ut med?
   En stad flyttas i Kiruna. Klimatkrisen breder ut sig. Techjättar tar för sig, nej, de får faktiskt gå på röda mattan in i Sverige. Gigekonomin breder ut sig – och vi ska lalla på.
   Sverige behöver en regissör som Ken Loach, som 80+ fortfarande gör fantastiska filmer. Den senaste är ”Sorry we missed you” (2019) som handlar om vad gigekonomin innebär för en familj som strävar för att få ekonomin att gå ihop.
   Svensk film är i behov av en diagnos.

Publicerad i NSD 26 september 2020