Efter coronans plåga fixar vi ett kramkalas

Vad gör vi efter coronans tid? Den tiden kommer. Slår vi bara på reglagen och tutar på i vanlig ordning? Nej, vi ordnar en fest. Mitt tips är möjligt på alla orter. I Luleå kan vi träffas i Södra hamn.
   Boka några lokala band, vars musik spänner över generationer. Även om jag inte gillar dragspel, så föreslår jag dragspel. Plus lite bluesrock och körsång, som jag inte heller är så förtjust i. Plus att livsmedelskedjor, som verkligen inte haft något tapp under C-fasan, kan ställa upp med dryck och förtäring. Det har de råd med.
   Men först några reservationer: Hoppas att kommunalrådet Hansson är med på mina idéer, men inte kidnappar dem och gör dem till ett övertråkigt kommunalt arrangemang.
   Den tiden är förbi. Nu ska vi mötas som medborgare.
   Och detta kan inte vara förenat med hurtfriska slogans om ökat byggande och att vi måste bli fler invånare i kommunen, när vi faktiskt på grund av pandemin blivit några färre. De måste hållas i minne och också få sina kramar. Kommunalrådet behöver inte förbereda något tal. Stadshuset kan önskvärt hålla så låg profil som möjligt.
   Låt det stanna vid Wir sind das Volk – de ord som knäckte en mur.
   Och som förhoppningsvis klarar av en pandemi.
   Låt gärna en sjuksköterska tala och berätta om hur det var där vi andra slapp att vara. Varför inte också Åsa Nyström, biskop i Luleå stift? Och en ledare för våra muslimska vänner i Luleå?
   Där på hamnplan – och utifrån våra tidigare avstånd om 1,5 till 2 meter – närmar vi oss åter varandra. Kommer tillbaka till avstånd vi tidigare befann oss på, och där – just där - inte bara våga krama varandra utan hämningslöst göra det. Som om det vore ett Woodstock där det mesta var fritt, men vi skippar drogerna.
   Vi samlas för varandra. För att vi behöver varandra. Det om något lärde vi oss av C-fasan.
Vi isolerade oss, fann oss i myndighetens förmaningar, men nu jäklar ska vi ta igen en del av det. Och det kan nog vara enkelt, även om det kan kännas som minnen av en skoldans, och då krävdes det – åtminstone på min tid – ett jäkla mod att bjuda upp för att ens komma i närheten av en kram.
   Men nu är vi här. Suktande efter en återkomst till det normala, vilket kanske vissa önskar ska ske genom konsumtion och nu-ska-vibanne-oss-ta-igen-våra-missade-flygresor – men som helst kan ske genom att vi möts på närmare håll, samtalar och kramas.
   Är med varandra. För varandra.
   Möjligt datum vete knappast gudarna, Tegnell eller någon annan.
   Men det blir av – och visst kommer du?

Publicerad i NSD 24 oktober 2020