Bidragscirkus när de som hade skulle få ännu mer

Jag minns min första sparbössa. Den var gratis. Banken ville uppmana föräldrar att peppa sina barn till att spara.
   Ja, den som spar han har, hette det. Så kunde en pojke spara till nya benskydd inför fotbollssäsongen. Så kunde ett land spara till nödvändiga reformer.
   Och även om sparande och sparbössor låter mossigt, har det sina poänger. Det tycker turligt nog finansminister Magdalena Andersson (S) som menar att det är bra att ha sparat i ladorna när stora kriser kommer.
   Rimligen borde tillgångar i bolag också betraktas på det viset, att de kan komma till pass i en tid av, till exempel, uteblivna arrangemang. Men icke.
   Statsmakterna hade plockat fram pengar för att stödja kulturgörare under pandemin. Ett av regeringens stödpaket gick till kulturskapare inom bild, form, musik, teater, dans och film.
   Och återigen bevis på det fina med sparande: Här fanns möjligheten till krisstöd för kulturskapare som har det svårt att klara sig ekonomiskt. Medel kunde tas från ladorna och komma till nytta.
   Allt verkade bra, ända tills Konstnärsnämnden bjöd in till en märklig bidragscirkus.
Av någon anledning kom också artister med bolag – och med rikliga tillgångar – att räknas in bland de behövande. Konstnärsnämnden tyckte tydligen att detta inte var konstigt. Så kunde därmed Jill Johnson, Benjamin Ingrosso, DJ Méndez, Dregen, Sabina Ddumba, Sarah Dawn Finer med flera få stöd från nämnden.
   Ja, samtidigt som statsmakterna bonade Jill Johnsons veranda, struntade de i behövande konstnärer. Bortom den skinande verandan blev det tydligt hur statsmakterna i ett krisläge dissade de mer utsatta. De kollektivt ihopsparade medlen gick inte bara till dem som behövde stöd – utan till dem med tillgångar.
   Ståuppkomikern Marcus Berggren har i Göteborgs-Posten (16 juli) varit inne på samma tema, men också fyndigt vänt på resonemanget:
   ”Det vi kan trösta oss med, mitt i denna enorma orättvisa, är att vi nu har fått en prislapp på vad det kostar att slippa akter som Jill Johnson, Benjamin Ingrosso och DJ Méndez en hel sommar! För 50 feta slipper vi se röken av dem på tio veckor.”
   Ja, inget ont som inte har något gott med sig.
   Men låt mig till sist erkänna min naivitet. Det där med ”den som spar han har” var nog ganska mossigt. Tack Konstnärsnämnden, för nu vet vi: ”Den som bolag med tillgångar har – hen får”.
  Möjligen har Konstnärsnämnden inte gjort något fel utan fått undermåliga direktiv från regeringen. I så fall är kulturminister Amanda Lind (MP) svaret skyldig.

Publicerad i NSD 1 augusti 2020