Tänkvärt och humoristiskt när de döda berättar

Börje Lindström
På kyrkogården i södra Lappland
Heidruns förlag

Livet är för de levande. Ändå är det viktigt att lyssna till de döda. Det visste redan de gamla grekerna med sina epigramdikter före Kristus födelse.
   Under Börje Lindströms barndom på 1950-talet stökades inte döden undan som idag. Det fanns någonting att lära av de döda eftersom de i själva verket var levande ofullbordade. De hade kvar att ge, kvar att förmedla.
   Börje Lindström återkommer till poesin efter ett längre uppehåll och han gör det med besked. Han låter om inte en hel kyrkogård i södra Lappland, så ändå ett stort antal personer – med verkliga eller fiktiva namn – ta plats och berätta.
  Och som de berättar, ja, ömsom fordrande, ömsom enerverande. Det blir märkligt, aningen läskigt, men också tänkvärt och humoristiskt när poeten Börje Lindström låter oss följa Roland Eriksson, Ebba Lidberg, Gustav Jäger, Henny Risberg, Hildur Wahlström, Rune Bäcklund, Inez Eliasson och många andra, till exempel John Vikström som inte vågade prenumerera på Lyrikvännen:

”I hela skogen fanns en antologi av mig / intill flyttblock, älgjaktstorn [...] i poetiskt samförstånd med den jag aldrig vågade möta”

Börje Lindström får kyrkogården att vara allt annat än en tyst plats. Där babblas det friskt – och vi levande har anledning att lyssna. Lindström har givit 119 döda sina röster åter. Då de var födda mellan 1875 och 2000 blir det en varierad bredd på vad de döda har att berätta.
   Ja, döden kan spela människan ett spratt, men här begränsas det fysiska till att det kommer att dras på smilbanden. Det är inte många diktsamlingar som bidrar till det.

Publicerad i NSD 16 juli 2020