Bråttom för att hinna – och för att få livet gjort

Jag ska slänga mitt i avsedda containrar när jag upptäcker en plastburk stående på en container för tidningspapper.
   När jag ändå är här kan jag även ta med plastburken och förpassa den till rätt container.
Men vänta, burken innehåller något: Två glödlampor. Besynnerlig kombination eftersom det på denna station inte finns något anvisat ställe för att slänga glödlampor.
   En chansning. En from förhoppning: Någon annan fixar det, så vinner jag tid.
   Vi lever i ett samhällsklimat som kräver alltmera av oss. Tiden har blivit viktigare än prestationen, eller också är prestationen tiden. Ett snabbt utfört jobb belönas, men behöver inte alltid vara bra utfört.
   Det går igen på alla plan och sorgligt nog även i medier. Först publicerat är inte alltid bäst. Men medier har alltid fördelen att snabbt kunna korrigera, en uppdatering på webben och problemet är löst.
   En hantverkares fel tar längre tid att justera.
   En politisk modell som inte fungerar kan få förödande konsekvenser.
   Och så vi då, vi som bara rusar på.
   Arbete, bilda familj, barn, ännu ett barn, göra karriär, vara en god förälder, hämta barnen i tid och samtidigt kunna jobba över, skjutsa barnen till träning, se till barnens bästa och köpa studsmatta i hopp om att få två minuter att andas medan du ska sätta i båten, måla altanen, köra förbrukat till återvinningscentralen, se på klockan för att dra järnet till bolaget och sedan när måndagen kommer vara på tårna när arbetsgivaren köpt in något nytt korkat system som är främmande för verksamheten men som ska gälla för att tiden är sådan och som vi måste anpassa oss till fastän vi tycker att det som vi jobbade med tidigare fungerade just utmärkt, åtminstone i förhållande till det nya.
   Tro fanken att våra hjärnor brinner.
   Tro fanken att den som la glödlampor i plastburken och placerade på containern för tidningspapper kanske hade gott uppsåt, men troligen inte hade tid för en andra tanke – allra minst för eftertanke.
   Att betrakta vad som händer på en återvinningscentral är att se hur våra hjärnor brinner. Bråttom, bråttom: Plast hamnar bland metall, metall bland trä … Vi tycks inte reagera och uppfatta bättre i vår hast genom livet. Vi slänger hipp som happ i tron att vi ska kunna erövra tid – när omsorgen om miljön ber oss just annat.
   Och inte lär det bli bättre med en skolomröstning med infantilt formulerade förslag som bäddar för att röster kommer att avges i tron att plast är metall, och metall är plast ...
  Men skyndar gör vi – för att få livet gjort.

Publicerad i NSD 4 juli 2020