Gui Minhai längtar hem och ritar en dörr på väggen

Gui Minhai
Jag ritar en dörr på väggen med fingret
Kaunitz-Olsson

Samlingen består av endast elva dikter. De har tidigare varit publicerade i Expressen. Ändå är ”Jag ritar en dörr på väggen med fingret” en av årets viktigaste böcker.
   Minhais dikter är skrivna i kinesiskt fängelse från oktober 2015 till oktober 2017. Under en form av kommunarrest gav pappan Gui Minhai dikterna till dottern Angela Gui. Hon gav dikterna till Expressen, som publicerade dem från 30 januari 2019 till midsommar det året.
   Det kunde ha stannat där. Men i år och inför Gui Minhais födelsedag (5 maj) planerades en manifestation utanför kinesiska ambassaden i Stockholm (4 maj) och dagen därpå släppte Kaunitz-Olsson samlingen med de elva dikterna på kinesiska och i svensk översättning.
   En dag i cellen: Gui Minhai saknar glasögon. De har tagits ifrån honom. Han har varken penna eller papper. Men han minns och tänker på varm glögg och pepparkakor:

”Jag kan inte höra Luciasången / Eller gissa om Lucia är verklig eller ej / Jag är bara ett övergivet barn i den vackra världen / som ritar den ena dörren efter den andra på väggarna”

Det finns hopp om en dörr, på många platser i världen Troligen mest där ”lögner och dimma stelnar till en ondskefull jätte”.
   Gui Minhai längtar hem – hem till Sverige. Han längtar efter ärtsoppa och pannkaka. Till Svensson, Minhais bäste vän. Till solen i Delsö. Eller att umgås med en staty:

”I Göteborg hälsade jag ofta på Jonas / Och slog mig ner på sockeln till hans staty / Själv anspråkslös och enkel som en potatis / Var han glad över att få lyssna när en utsocknes lättade sitt hjärta”

Samlingen avslutas med en hyllningsdikt till konung Carl XVI Gustaf. Poeten ser sig som en tremastare i stormväder och skriver:

”Mina tre hissade segel talar om för världen / Att jag är stolt för att jag har en kung […] Hans vänliga integritet är som en hundraårig tall / Och jag är en pinjenöt som växer under hans fladdrande fana”

Rader som i sin iver efter svenskhet påminner om Verner von Heidenstams nationalromantik. Oväntat, men som likväl kan publiceras i länder med yttrande- och tryckfrihet. Och vi kan gilla eller inte, vara mot eller för, rösta på olika partier, vara republikaner eller monarkister etcetera.
   Motsatsen är när orden är givna och kontrollerade av ett despotiskt system. Något Gui Minhai fått betala dyrt för i sin egenskap av förläggare.
  Ingen översättare är nämnd i boken. Gissa om kinesiska myndigheter har koll på vilka som har samröre med Gui Minhai och Angela Gui.

Publicerad i NSD 30 juni 2020