En efterlängtad lyrisk återkomst av klass

Niklas Rådström
Då, när jag var poet
Albert Bonniners Förlag

Man börjar inte A-sidan på en LP med den bästa låten. Niklas Rådström börjar sin samling med dess – i mitt tycke – bästa dikt. Kommer han att klara detta upplägg? Det gör han.
   Förutom första dikten, liksom titeldikten, handlar flera dikter om att skriva poesi. En uppvisning i metapoesi, som Rådström skickligt bemästrar.
   De flesta som på allvar försökt att skriva dikter kommer dels att känna igen sig, dels önska sig att kunna formulera sig på det här viset. Men det handlar just inte om att kunna formulera sig. Snarare att förmedla vad dikten ”är”, ”gör” och kan ”bli”.

Då, när jag var poet, / sträckte jag mig efter penna och papper / för att skriva ner raden som kom till mig / just när jag skulle somna / eller mitt i natten vaknade ...

Personligen är jag glad att slippa få idéer mitt i natten. Det har varit ömsom givande, ömsom jobbiga moment. Men med åldern värnar man sin nattsömn.
   Rådström behöver säkerligen inte gå upp mitt i natten för att leta efter penna och papper. I dagsljus avhandlar han skuggorna:

Låt skuggorna, säger de, / samlas i mörkret till en tyst konferens. / Där kan de gräla med varandra / om vad de måste göra för att ta sig ur mörkret / och klaga över hur beroende de är av oss

Rådström visar att skriva dikter inte är att hitta på, utan det handlar om upptäckt. Kanske anas en viss osäkerhet över Rådströms comeback, då samlingen avslutas med "Författarens kommentarer och noter".
   Samlingen startar strålande, mattas en smula i vissa partier – men som helhet är det 120 sidor av hög klass. En särdeles välkommen lyrisk återkomst.

Publicerad i NSD 24 juni 2020