Poetiskt tidsdokument om en betongarbetares vardag

Ola Sundqvist
Lärlingen
Ordfirman

Ola Sundqvist arbetade på 1970-talet som betongarbetare och var under några år på 1980-talet lektör på Norrbottens Bildningsförbund/Skrivarförlaget
  Han tycks också ha närt drömmar om en egen diktsamling. Den kommer nu med dikter från 1970-talet plus vad som förefaller vara texter skrivna under senare tid.
  Det finns ett mod i att idag ge ut 1970-talspoesi, då den i många fall var tyngd av rådande retorik. Där befinner sig inte Ola Sundqvists dikter. De ger stundtals målande beskrivningar från en betongarbetares vardag, om än dikterna här och var hämmas av att bli för manualaktiga.
  Förtjänster finns också i form av att dikterna tillsammans bildar ett tidsdokument där inte själva betongen står i centrum – utan arbetet med den.
  Dikterna i samlingens två första delar antyds i förordet vara en ”omistlig del av vårt kulturarv” – nja. Sundqvist når inte upp till någon högre verkshöjd, allra minst i jämförelse med, till exempel, Stig Sjödins ”Sotfragment” (1949) eller samtida arbetarpoeter som Jenny Wrangborgs ”Kallskänken” (2010).
  Det som bär ”Lärlingen” är kontrasten mellan de två första avdelningarnas tema jämfört med den avslutande delens: betongarbete och arbetsplatsskildringar visavi natur- och livsintryck.
  I den senare är ”Väntan” en av de dikter som utmärker sig:

”Vintern, bister som skäggstubb / sträv mot naken hud. / Jag väntar vårens rakbladsarior / och varma röda tegel.”

”Lärling” är till stora delar en arbetsskildring att ta till sig. Som kritiker, likt ett skyddsombud, är det dock min plikt att flagga för att detta poetiska betongbygge har sprickor.

Publicerad i NSD 21 maj 2020