Lyssnar på radion och dränks av C-ordet. Det känns som om varje reporter i sitt inslag ska skapa sin egen dramatik fastän vi lyssnare har fattat galoppen för länge sedan. Sammanhanget är givet utan att coronakrisen måste sägas med darr på rösten.
I grunden är radions sändningar föredömliga, men de ansvariga verkar inte förstå upprepningens förbannelse. Skulle inte "i dessa tider" eller liknande kunna räcka?
Annars är det pengapaket hit eller dit, mest av allt till företagare.
Det pratas även om att jobba hemma. Det frustas ibland över hur jobbigt det är; katten på tangentbordet, ungar som behöver stimulerande aktiviteter etcetera.
Det är ett perspektiv givet den som kan flytta sina positioner. Alla kan inte det. Busschauffören måste köra. Städaren städa. Var är dessas berättelser?
Eller om dem som satt i "karantän" långt innan coronavirusets ankomst? Då de arbetslösa, de för arbete oförmögna och de med psykisk ohälsa var bundna till hem, då inget arbete eller något av betydelse fanns att gå till.
Sjukdomar bland låginkomsttagare – fetma, diabetes, högt blodtryck och hjärt- och kärlsjukdomar – medför skörhet och risk att dö i allvarliga epidemier, typ covid-19, dessutom klassad som en pandemi.
Vi kommer efter C-fasan att få dras med ökade sjukdomar som hör till ensamvaro, depression och stillasittande.
Har finansminister Magdalena Andersson någon beredskap för dessa kostnader? Ett räddat eller bibehållet liv ska väl rimligen också få en chans att levas.
Fick ett mejl från hyresgästföreningen. Det var slutförhandlat och fastighetsägarens krav på 2 procent hade stannat vid 1,72. En seger för hyresgästerna?
Hade inte en hyresgästförening värd namnet propsat på frysta hyror så länge corona påverkar våra liv? LO och SAF har ju skjutit på sina förhandlingar.
Fastighetsägarna avkrävs inget. De vet att restaurang- och butiksägare är bundna av kontrakt och har svårt att flytta "i dessa tider".
Kapitalägarna avkrävs inget. Vissa av dem vill efter aktieutdelning ha bidrag från staten. Ja, staten ska vara försäkringsbolag för företagen, menar Ulf Kristersson (M). Och de utanför arbetsmarknaden betraktas föraktfullt som bidragsberoende ohyra.
Vi ska ställa om. Men pratar vi samma språk? Ställa om – när det är över – kan rimligen inte betyda att det ska tryckas på samma knappar som före denna kris.
Ställa om måste rimligen innebära att tänka om, göra någonting bättre för människa och miljö.
Av tidens alla uppskjutna matcher, är just denna mest viktig att blåsa igång.
Publicerad i NSD 9 maj 2020
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.