Luleå behöver fler gröna lungor och mindre betong

Kulturdebatt
Luleå har ett CV av ful arkitektur vad gäller förändringar av stadsbilden. Miljön utanför ett visst baskettempel gav oss den spännande mixen av betong, sten och metall.
   Vad det blev av Södra hamn är svårt att se – förutom att med misch-masch-liknande försök rädda någonting som redan förlorades i en dyrbar ombyggnad.
   Och Köpmantorget med sina klapprande plattor. Frågan är om inte den gamla utformningen av torget var bättre. Då fanns ändå tiotalet träd – till skillnad från dagens solitär.
   Jag börjar misstänka att kommunen hatar trä och träd.
Luleå kommun har kvar ett antal trähus, eländigt skötta och där tiden ska få göra sitt med givet facit: Med tiden får kommunen som den vill och kan riva husen.
   Och nu i Stadsparken: Träd tas bort.
   Träd som inte bara bidragit till en nödvändig grön lunga i staden utan också ”gömt” statyn över Luleås ”grundare” Gustav II Adolf. Varför behövs han nu när vi inte tagit notis om honom tidigare?
   Varför ska vi ha färre träd på centrumhalvön med den hårda bilism som råder? Behöver inte stadens centrum gröna lungor? Eller kan betong ersätta träd i den funktionen?
   I sin bok ”Husets röster” berättar Viveka Adelswärd om den finländske arkitekten Juhani Pallasmaa som ser behovet av både materialitet och emotionalitet:
   ”Varför appellerar så få moderna byggnader till våra känslor, när nästan vilket anonymt hus som helst i en gammal stad eller det mest anspråkslösa uthus vid en bondgård inger oss en känsla av förtrogenhet och trivsel?”
   Modern arkitektur behöver ta hänsyn till det existerande och ge oss mening i vårt samband med världen och vår egen existens. En stad byggs och utvecklas inte av betong utan måste också ta hänsyn till mänskliga och filosofiska värden.
   Fortfarande är vi som bor i staden människor.
   Vi gavs den formella demokratin, men aldrig möjlighet att i grunden påverka vår stadsmiljö eller hur bostäder ska vara byggda. Hur skulle vi kunna göra det när dessa frågor inte diskuteras eller anses vara av vikt för oss som bor i staden.
   Vi gavs konsumtion och kanske nöjde vi oss med den.
Att våra städer ser ut som de gör är ett fattigdomsbevis för hur ett demokratiskt samhälle verkligen skulle kunna vara utformat.
   Att trä och träd framstår som problem visar hur långtifrån vi är ett samhälle där människor har inflytande.
   Vår stadsarkitekt har val att göra: Inte bara att tjäna politik, tjänstemän, arkitekter och byggherrar utan att även lyssna till oss människor.
   Då vi troligen inte mäktar med ännu en misshandlad offentlig miljö får vi hoppas på det bästa.

Publicerad i NSD 29 maj 2020