Luleåbandet The Queens skrev pophistoria

Mitten av 1960-talet: De kvinnliga popbandens födelse. Fyra band stack ut – ett av dem från Luleå.
Först ut var Nursery Rhymes (Stockholm) och Plommons (Sundbyberg), bildade 1964. Två år senare: Rainy Day Women (Helsingborg) och The Queens (Luleå).
   The Queens ursprungssättning bestod av Catarina Tåhlin (elgitarr), Iréne Stenudd (bas), Ann-Christin Johansson (trummor) och Ann-Evy Lundmark (keyboard), ersatt av Gunnel Troell.
   Bandet gjorde sin första spelning på Luleå skogsförvaltnings personalfest, 2 april 1966, Savoy Hotel.
   I en pärm med tidningsklipp skrev Iréne:
   ”Kul, toppenkul! Blev poppis, fick första fansen.”
   Några veckor senare, ny konsert tillsammans med The Lee Kings, Gonks, Ditty Kings och Ragges. Fem band, fem timmar.
   Iréne skrev:
   ”Osis, Ann-Evy tappade rösten, men vi klarade det i alla fall.”
   7 maj 1966, säsongens sista Jättepop på Shopping, Luleå. Ännu en gång fem band: We Four, Gonks, The Queens, Plupps och Moxie.
   Iréne skrev:
   ”Första spelningen för hemmapublik på popgala. 1) Dödsnervösa. 2) Spelade bra. 3) Bättre än Plommons.”
   – Det var livligt på musikfronten, minns Catarina. Vi spelade mycket runt om i landet. Av tjejbanden var nog Nursery Rhymes bäst. Min lillebror (Gunnar ”Galären” Tåhlin, min anm) hade vårt bandnamn skrivit på sina gympadojor.
  – En kul tid, flikar Iréne in.
  – Då gillade jag mest brittiska popband, säger Ann-Christin. Men Sahara Hotnights (aktiva 1992–2011, min anm) är mycket bra. Hoppas bara de inte trodde att de var först.
  I annonser blev The Queens beskrivna som ”Flickorkester, söta, gulliga. Norrbottens svar på Plommons.”
   NSD sammanförde i april 1966 Tages med The Queens, hemma i Irénes föräldrars villa på Bredviken.
   – Det var en av tidningen arrangerad träff, säger Ann-Christin.
   Iréne höll med och lät meddela reportern att hon tyckte att ”Hep Stars är bättre fast Tages är sötare … men du kan väl skriva att vi heller inte är dåliga. Vi har ju bara lirat ihop i tre månader, men vi har redan hunnit få fyra skivanbud.”
   Likt många andra popband hade The Queens scenkläder som gick i syrenlila och grått. Ibland syntes de även i vita armérockar med fårskinnskragar.
   – En sån skulle man haft kvar, säger Ann-Christin.
   Bo Herdenberg, drivande bakom ArtClub (aktiv musikscen startad i Boden 1966), trodde på The Queens. Han bokade bandet och Gonks för gemensamma konsertkvällar. De två banden var något husband på ArtClub.
   – Bosse hade kontakter med spelställen i Västtyskland, berättar Iréne, och det kanske hade blivit någonting för oss om han inte tragiskt förolyckades i en bilolycka 1967.
   The Queens kom att spela flitigt i Norrbotten, hann med två kortare turnéer i södra Sverige. Spelade bland annat på legendariska Cue Club i Göteborg, på V-Dala (Västmanlands-Dala Nation) i Uppsala och på flera ungdomsgårdar i storstockholmska förorter.
   Det blev inga skivor inspelade, heller ingen turné till Västtyskland. De gjorde mest covers, men fick en del låtar skrivna av vänner och så gjorde Catarina en egen låt, ”But it’s wrong”.
   Hon och Iréne stämmer upp:
   ”Boys, foolish boys. They are thinking they are the best. But it’s wrong, But it’s wrong, But it’s wrong ...”
   För Iréne väntade ett stort gig i augusti 2019. Den brittiska gruppen Queen hade fått nys om att det i Luleå funnits ett band med namnet The Queens. På sätt blev hon och hennes dotter bjudna som Vip-gäster på en konsert Fort Lauderdale, Florida.
  – Ett minne för livet, säger Iréne och visar en morgonrock hon fick – med supergruppens emblem.

Publicerad i NSD 15 april 2020