Mäthysteri kväver kulturen

När en författare ska söka medel hos Region Norrbotten ska denna utförligt beskriva "hur projektet ska arbeta medvetet och systematiskt för ökad jämlikhet, jämställdhet och tillgänglighet."
   Stina Oscarson berättar om hur det är att söka pengar för kulturprojekt i Stockholms stad. Hon ska kryssa i en ruta om projektet främjar judar, romer, tornedalsfinnar, sverigefinnar eller samer.
   "Nu vet jag att de som sitter i stadshuset just nu kommer bli jätteglada om jag sätter ett kryss i den rutan (judar, min anm), men med en annan majoritet kanske man inte alls skulle bli så glad över ett sånt kryss. Alltså, vi slår upp en dörr." (SvD 18-04-16)
   Kulturprojekt måste också allt oftare svara mot nyttoaspekter sedda med andra glasögon än kulturens. Våra kulturella institutioner måste i ökad utsträckning mäta vilken nytta kulturen skapar. Länge har antalet inpasserande och antalet utlånade böcker fått sätta ord på bibliotekens nytta. Enkelt så. Men hur mäter vi betydelsen av när en nysvensk pojke eller flicka för första gången läser en bok på sitt nya modersmål - svenska?
   Vad är det som pågår? Jo, det är ett utslag av något som kallas New Public Management (NPM), som i enkelhet går ut på att samhällstjänster och kultursektorn ska skötas som om de vore privata företag. Allt ska ses som varor på en marknad och därmed ska verksamheten kunna mätas, annars får vi inte veta om de är effektiva och lönsamma.
   De som vurmar för NPM söker nya vägar och områden för att applicera mätmetoder från, till exempel, hemtjänsten – duscha skröplig gubbe=2 minuter.
   Så varför skulle inte bibliotekarier kunna mätas ifråga om hur många låntagare, förlåt, kunder de hjälper. Ett längre samtal kring ett litterärt verk är bortkastad tid jämfört med flera, korta svar.
   Begränsningar av kulturen sker inte nödvändigtvis av ondo. Men att i namn av NPM hävda kulturens nytta i form av ökad turism och eventuella sysselsättning är inget annat än att underminera kulturens eget väsen som fritt, kreativt och konstnärligt uttryck.
   Det mätbara ger en skenbild av att vi som människor blir rikare fastän det snarare är tvärtom. Till kulturens väsen hör att den inte ger några enkla svar, eller ens några svar. Hur ska vi kunna mäta det? Måste vi mäta?
   Hjälpte Strindbergs pjäs Gustaf III dig att medvetet och systematiskt verka för ökad jämlikhet, jämställdhet och tillgänglighet? Efter att ha läst romanen: Hur många hotellnätter har den bidragit med? När det mätbara ges tolkningsföreträde, när vi ska "förstå" kulturen, är vi på farliga vägar. 

Publicerad i NSD 24 november 2018