Eva-Stina Byggmästar
Orkidébarn
Wahlström & Widstrands
Eva-Stina Byggmästar är en produktiv poet som ger sig nya lyriska
uppdrag och blir därmed sällan fast i samma form. Hon överraskar gång
från annan – till glädje för läsaren.
I senaste samlingen,
”Orkidébarn”, flyttar diktjaget i inledningsdikten in i en fågelholk,
bäddar mjukt för det kosmiska ägget, för poesin, för barnet med
gammelmansansiktet och för tusenårssjälen.
Byggmästar har en
härlig, smått flummig ton i sina dikter. Allt tycks vara möjligt, om man
bara tror på det. Diktjaget bjuder in till ett vi som rullar, slår
halvvolter, vajar, svajar, studsar ... Det är befriande härlig läsning
där poeten ger oss det underbara ordet ”studselistudsigt”. Här är
Byggmästar som bäst.
Men sedan verkar det tyvärr finnas en annan
poet, betydligt stramare och som inte till fullo verkar lita på läsaren.
Dikter ska prompt avslutas med onödiga utropstecken, som om de vore en
nödvändig spik som ska hålla samman texten och utropa något som inte
behöver utropas eller ens betonas.
Det flummigt, fria får inte
löpa linan fullt ut. Varför? Fanns det vid skrivandet av denna samling
två poeter inom Byggmästar, där den ena uppenbart hämmat och stängt inne
dikternas fina rörelser, dess äventyrslystna upptåg och kosmiska
ansatser?
Det
kan tyckas småpetigt att anmärka på detaljer som dessa. Men de frekvent
använda utropstecknen stör läsningen, hämmar dikternas frihet. Det är
först i samlingens sista avdelning som den nitiska
utropsteckenutsättaren får ge vika, vilket tyvärr är alldeles för sent.
Synd på en annars bra diktsamling.
Publicerad i NSD 18 april 2018
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.