Politik för en kultur i tiden

Rensade i min källare och hittade en skrift daterad 1992: Mål för kulturpolitiken i Luleå kommun. Besökte därefter kulturförvaltningen och frågade om det finns en ny, mer aktuell. Det finns det inte.

   Nyckelorden då var ”kulturell välfärd”, vilka siktade på att ”fler lokaler används för kulturella och konstnärliga aktiviteter och nyttjandegraden är större än tidigare.”
Så blev det. Luleå har idag flera bra kulturlokaler: Kulturens hus, Lillan, Ebeneser, Exiled, Föreningsgatan 7 med flera.
   Kulturnämnden efterlyste också ”ökad lokal kulturdebatt”, vilket förvånar då kulturens grå eminens gjort till sin paradgren att stoppa huvudet i sanden.
Den ”kulturella välfärden” innefattade också att fler kulturarbetare ska kunna leva på sin konst.
På den punkten får inte kommunen godkänt, varför jag vill bidra med några förslag inför kommande kulturprogram. 
   Ett sådant ska arbetas fram under 2016.
I Stockholm har författare varit kritiska mot att de inte får betalt då de tillfrågats om att medverka eller uppträda. Efter att Sveriges Författarförbund uppvaktat Stockholms stad har följande skrivning kommit in i stadens budget:
 
   "Särskilda medel finns också avsatta för kunna betala rimlig ersättning till författare som föreläser och träffar läsare på bibliotekets arrangemang. Biblioteken ska även vidareutvecklas som poesiscen. Stockholms stadsbibliotek ska bidra till att ta vara på och sprida de poesitalanger som vuxit, växer och ska växa upp. Biblioteken ska vara viktiga komplement till den kommersiella bokmarknaden."
   Den sista meningen tål att läsas flera gånger. Ord som förpliktigar och som Luleå borde ta efter och därmed göra slut på kulturens gratisarbete.
 
   Det nya kulturprogrammet bör därför markera att Luleå konsthall ska följa MU-avtalet som garanterar rekommenderad ersättning till konstnärer. Kommunen bör i övrigt följa de avtal och rekommendationer som gäller inom kulturområdet.
   
Luleå ska tillämpa enprocentsregeln för konstnärlig utsmyckning vid projektering av bostäder och annan nybyggnation. Regeln innebär att en procent av byggkostnaderna ska gå till offentlig konst.
   
Låt oss få konkreta målsättningar och åtaganden istället för ”visionärt” snömos och annat blaj om att Luleå är kulturens Mecka år 2050.

   Vi är här. Vi verkar nu. Kulturarbetare speglar samtiden. Kulturarbetare bygger framtiden.

   Den kommun som värderar kultur är ett rikt samhälle. Den kommun som vågar sätta ovan nämnda på pränt gör skillnad och kommer att låta höra talas om sig.



Publicerad i NSD 2 december 2015