Vindens musik i pariserhjulet

Ett pariserhjul som (nästan) slutat snurra. Sorgsna dinosaurier i glasfiber, ömsom stående, ömsom liggande. Tomma karuseller. Radiobilar som saknar elektricitet.
Välkommen till Spreepark, Berlin.
   En stenbelagd stig leder in i parken, förbi ett koloniområde, mot entrén. Skogen prunkar av grönska, ett populärt mål för vandrare och cyklister. Och en gång i tiden svartmarknad. Här såldes kassetter med västerländsk musik till törstande östberlinare.
   Nöjesparkens gamla stängsel (på sina ställen uppklippt) är ersatt av ett nytt. Jag ser inga uppklippta hål. Däremot tre vakter och en grand danois utan koppel. Även om vakterna ser vänliga ut vill jag inte ha något med hunden att göra. Det finns en morgondag.
   Pariserhjulet är parkens riktningsgivare och stolthet. Vindar får hjulet att snurra och det går att höra hur det avger ett metalliskt, vinande ljud. Det är som om hjulet får göra sin egen tur, utan att en maskinist bestämmer när det ska starta och stanna. Som om det framför sin egen serenad, som det tidigare inte blivit tillfrågad om. Men nu. Nu!
   I närheten finns en amfiteater med olika program. Att ingen har tänkt på att pariserhjulet skulle kunna vara den stora attraktionen vad gäller musik: Ett av stjärnor upplyst pariserhjul som får spela i den mörka kvällen. En konsert med scenografi och dekor från en postapokalyptisk spökstad.
   Vad är så fascinerande med övergivna nöjesfält? Jo, troligen att nöjesfält i vanliga fall kräver människors närvaro och att attraktionerna är i rörelse – annars är dessa platser just inga platser för nöje. Det är detta förhållande som lockar människor till Spreepark. Ett vanligt, välmående nöjesfält tenderar att bli förutsägbart.
   Spreepark öppnades 1969 och var Östtysklands enda fasta nöjespark. Den gick då under namnet VEB Kulturpark Plänterwald. Namnbytet skedde efter murens fall. När parken var på topp hade den som mest 1,7 miljoner besökare per år.
   De lyckliga arbetarna i östra Berlin skulle, förutom att göra sin arbetsvecka i sann socialistisk anda, under helgen ta hand om barnen och göra något kul med dem. Därav utflykt till nöjesparken och en tur i pariserhjulet, även om namnet kom från den andra, dåliga sidan.
   Det kunde vara trångt i parken. Speciellt de helger då det enda tillåtna politiska ungdomsförbundet, Freie Deutsche Jugend, använde fältet som utflyktsmål.
Spreepark andas ”vi försöker ha kul, minst lika kul, faktiskt har vi det roligare än ni på andra sidan …”.
   Men fastnade inte skratten i halsen av vetskapen att bland dem som åkte radiobil eller pariserhjul fanns flera Stasi-informatörer? Troligen ingick det i ordningen, den ordning som var DDR:s grundbult – lita inte på någon.
   Vad hände med Spreepark?
   Liksom många andra nöjesparker uppvisade den en ekonomi som var betydligt mer omtumlande än de mest vågade attraktionerna.
   Nöjesparken var i drift till 2001, då den konkursade. 2009–2010 hyrdes en del byggnader ut till folk som behövde tak över huvudet, vilket var möjligt eftersom staden inte stängt av el och vatten. Ett par bodde där ända till 2014, då det nya stängslet kom.
Spreepark är en våt dröm för fastighetsspekulanter och lyxboenden. Men enligt Berliner Zeitung (15-10-19) finns planer på att det delstatsägda bolaget Grün Berlin, som också driver Tempelhof Feld (NSD 15-10-06), ska ta över Spreepark och göra om den till natur- och familjepark.
   Ljudet från det sakta snurrande pariserhjulet gjorde intryck. Liksom hur Berlin månar om sin historia och de gröna inslagen i staden.

Publicerad i NSD 18 november 2015