Luleå måste lära sig av Berlin – att lyssna

Kommunen har ryckt upp Köpmantorget i Luleå, eller åtminstone försökt. Resultatet? Tja, lite av det gamla vanliga. Stål och betong samtidigt som det gröna inslaget resulterat i färre träd.
   Stadshuset vet bäst och vi utanför ska vara nöjda och tacksamma.
   Ska vi? Fan heller!
   Efter ett besök på Tempelhof Feld, ett flygplatsområde i Berlin som gjorts om till frihetspark, förstår jag tydligt vad Luleå saknar. Över Tempelhof Feld flyger inga flygplan. Här flyger fria tankar.
   En söndag i september hade folk bjudits in till fältdialog för att samtala om utvecklingen av området. Om hur man kan gå vidare.
   Sådant förekommer, trist nog, inte i Luleå. Här pekas det med hela handen. Samtalas bakom dörrar dit inte allmänheten når.
   Så här kan vi inte ha det. En stad som vill växa och utvecklas måste göra det med sina medborgare. Inte med Niklas Nordströms Prime-kompisar.
   Jag är trött på enahanda satsningar i stål och betong. Trött på istället-för-på-riktigt-kulturen som ger oss konstgjorda parker och samlingsställen.
   Ge oss riktiga parker, miljöer som lever och andas.
   Hur svårt kan det vara?
   Var klämmer skon?
   Jag tror att det stadsbärande partiet bör skärskåda sin historia som är kantad av ”partiet vet bäst” istället för dialog. Glöm bilism- och parkeringshus-tänkandet. Kom ut ur betongrocken. Kasta de gamla korten. Se vad som varit möjligt i andra städer.
Bjud in till diskussion och dialog. Lyssna hellre än att peka med hela handen. Nej, ni har inte en politik för detta. Men ni kan få det genom att öppna för en diskussion om hur vi ska ha det i Luleå.
   Se människan. Se hennes möjligheter. Se vad hon kan bidra med, om hon tillåts delta på allvar. Jag vill kunna förklara bättre, och låter därför Tomas Tranströmer ta vid:

Var människa en halvöppen dörr
som leder till ett rum för alla.
Den oändliga marken under oss.

För att kunna finna det rummet och den oändliga marken kan vi inte fortsätta dessa ensidiga satsningar i namn av betong och stål. Lex Södra hamnplan och nu även Köpmantorget.
   Ta vara på folks erfarenheter, åsikter, drivkraft och engagemang. Det är det som i slutändan gör en stad levande. Plus träd och grönska.

Publicerad i NSD 9 november 2015