Baka bröd och dö

Även koncentrationsläger behöver bröd. Därför fanns det en brödfabrik i närheten av KZ Sachsenhausen, det första specialritade koncentrationslägret som blev prototypen för SS verksamhet.
   Till skillnad från många andra läger är Sachsenhausen beläget nära Berlin, 30 kilometer norr om centrum, i Oranienburg. Dåtidens invånare i såväl Oranienburg som i Berlin torde inte ha kunnat påstå att de inte visste vad som pågick i lägret.
   Låt oss besöka Die SS-Brotfabrik (SS Brödfabrik). Det är lätt att ta sig dit. S-bahn från Friedrichstrasse till Oranienburg. Därefter en promenad genom centrum till lägret.
   Det finns en annan promenad – från lägret till brödfabriken. Den tvingades 80 fångar – polacker, tyskar, letter, holländare – göra varje dag. De arbetade tolv timmar per dag. Kriget var hungrigt.
   Fabriken började byggas av lägerfångar 1939 och kunde öppnas 1941 i regi av Deutsche Ausrüstungswerke, ett av SS förvaltningsbolag. Brödfabriken försåg KZ Sachsenhausen och SS-enheter i Berlin och omnejd med bröd. Sex månader senare togs fabriken över av Deutsche Lebensmittel GmbH.
   År 1943 flyttades de 80 fångarna till Klinkerwerk, ett satellitläger. Fler läger och militära enheter behövde bröd, varför produktionen ökades från 10 000 upp till 30 000–40 000 bröd per dag.
   Historien är fylld av utrotningar. Ingen despotisk makt har gjort det så industriellt som nazisterna. De inspärrade skulle inte bara – förr eller senare – dö. De skulle i fallet med brödfabriken också baka sitt eget bröd, slavarbeta och sedan helst också gräva sina egna gravar.
   På Oranienburgs hemsida finns såväl förslag på förlustelser som tips när det gäller att ta del av stadens mörka historia. Motsvarande här skulle vara att ni skulle kunna finna information på Luleå kommuns hemsida om att staden var plats för Sveriges största terrordåd – attentatet mot Norrskensflamman – och dessutom med bilder och beskrivning av vägen till minnesdokumentet.
   På S-bahntåget kan jag ana vilka som ska besöka koncentrationslägret. Jag ska samma väg, fast 2,5 kilometer längre bort. Efter kanalen (Lehnitzschleuse), till vänster, en grusväg som vid sin början har en bilaffär och verkstäder. Sedan tar naturen över. Men bakom ett skogsparti syns en byggnad och eftersom området är ingärdat av stängsel vet jag att jag kommit rätt. Självklart är jag långtifrån först på plats. Ett antal hål i stängslet liksom andra spår talar sitt tydliga språk.
   Området sägs vara bevakat av vakt med hund. Jag märker inget av det men slänger mig på marken när jag ser någon som tittar åt mitt håll. Men det är bara en cyklist som stannat och som vill ta en bild på byggnaden.
   Utan hjälp från tidigare Urban Explorers hade jag inte kommit in i byggnaden. Någon måste göra det smutsiga jobbet. Klippa upp stängsel. Bryta upp förspikade fönster. Slå sönder det som måste slås sönder och anlägga en trappa av brödkorgar som det står KBB Org på (Konsum Backwarenbetrieb Oranienburg) – inte från lägrets tid.
   Urban Explorers har oskrivna regler om att påverka miljön så lite som möjligt. Andra har kommit för att påverka den i stället. Tomma färgburkar, lika tomma cigarettpaket och ölflaskor har lämnats kvar. Så är det. Övergivna platser lockar många med olika avsikter.
   Jag går runt i byggnaden och försöker undvika glas och cementskärvor som ligger på golvet. De flesta rum är intetsägande, fyllda med skräp. Tidens tand har gjort sitt. Men rummen med ugnarna gör intryck.
   Det var här fångarna arbetade. Lastade ugnarna och tog sedan de färdiga bröden vidare till lagerutrymmen. De brödkorgar och kläder som finns kvar är troligen från tiden efter att lägerfångar tvingades arbeta i fabriken.
   Bröd och död. Så kort det kan vara mellan dessa ord. Ändå kanske dessa fångar var mer ”lyckligt lottade” än de som fick slita i det närliggande Klinkerwerk för att tillhandahålla byggnadssten så att Hitlers drömstad, Germania, skulle kunna förverkligas.
   I Klinkerwerk dog många. De 80 fångarna som marscherade från Sachsenhausen till brödfabriken hade en viss trygghet, ända tills de blev förflyttade till lägret i Klinkerwerk. De kom så närmare brödfabriken, men hamnade i sikte för de allierades bombningar. Så dog många av brödslavarna.
   Tankar rusar. Minnen av krigsdokumentärer passerar revy. Några som tycker sig vara större ser andra som mindre. Som undermänniskor. Tankarna leder till vad som händer idag när jag hör gubbar på ölkaféer prata om utlänningar. När vi tar del av det som händer i Ungern.
   Bröd ska vara gott. Bröd ska delas. Bröd ska inte medföra död.
   I september 1994 orsakade en brand stor skada på fabriken. Ändå får den stå kvar. Tyskland verkar vilja låta det gamla, som vi behöver påminnas om, få vara kvar. Man låter naturen ha sin gång. Inom en snar framtid kommer det att vara svårt att se byggnaden från grusvägen.
   Men ändå. Den är kvar. Den har så mycket, om än obehaglig, historia att den inte kan rivas. Byggnaden står trots allt kvar och får oss att tänka på det ohyggliga som hände på denna plats.

Publicerad i NSD 12 oktober 2015