Vitnad verklighet

Jag gissar att många har sett den romantiska komedin Notting Hill (1999) med Hugh Grant och Julia Roberts. Notting Hill är för cineaster för evigt förknippad med feel good-känsla i form av två vita människors kärlek.
   Det finns en annan historia.
   För många Londoners är området Notting Hill mer känt som Ladbroke Grove. En stadsdel som under decennier har varit influerad av människor från karibiska länder. Andra världskriget hade tagit hårt på England. Personal behövdes till jobb som busschaufför och annat. Invandring behövdes, invandring var välkommen.
   Stadsdelen fick sin musik och sin rytm – och Notting Hill Carneval, Storbritanniens största gatufest. Karnevalen med anor från 1964 har starka rötter i den afrokaribiska kulturen. Inte mycket av detta syns i filmen Notting Hill.
   I filmen har stadsbilden ”vitnats” eftersom det bättre passade den romantiska komedins målgrupp. Men dörren till det i filmen kända huset, 280 Westbourne Park Road, var blå – dörren till den lägenhet som vid den tiden tillhörde Richard Curtis, filmens manusförfattare.
   Kittlingen för den tilltänkta målgruppen – vit medelklass – låg inte i någon exposé över det som speglade områdets sociopolitiska karaktär. Filmen skulle hålla fast vid spänningen i mötet mellan den lyckade och den betydligt mindre lyckade. Det vill säga den världsberömda Anna Scott, filmstjärnan från Beverly Hills, som av en händelse kliver in i den lilla, föga lönsamma The Travel Bookshop och möter kärleken i form av William ”Will” Thacker.
   Kärlekskomedier, liksom många genrer, förenklar och reducerar. Att vidga vyerna är, enligt konceptet, att försvåra.
   Till historien hör också att den vita målgruppen gärna vill tro att den blåa dörren nära nog ensam orsakade att huspriserna steg i höjden. Den tilltron låg i filmens anda och medelklassens förkärlek för en viss sorts atmosfär. Snarare stavas förändringen gentrifiering. Den pågår överallt. Folk med rötter i vissa områden tvingas flytta för att andra med pengar finner området intressant. Ekonomiskt svaga grupper måste hitta en annan plats att bo på.
   Men varför tro att en kärlekskomedi skulle kunna förklara denna utveckling, när den knappt ens intresserar politiker?


Publicerad i NSD 14 september 2015