När eftermälet fegar ur

Ett eftermäle om en människa kan te sig på olika sätt och präglas ofta av vad vi vill minnas. Vi plussar på och drar ifrån tills vi får en hygglig bild av den som lämnat oss. Och så finns det sådant som stöts bort, som vi undviker för att det är för jobbigt. Inte för den döde, men för oss.
   Jag tänkte på det här, en dag i april, när jag packade böcker i källaren. Författaren Kristian Lundberg (1966-2022) hade gått bort. Jag lyssnade på radio och litterärt kunniga mindes (eftermälde) honom. Då tidsutrymmet var begränsat blev eftermälena därefter. Till stor del fokuserades det på den självbiografiska och kritikerrosade "Yarden" (2009), som också har satts upp som teater och även filmatiserats. Författarskapet var dock större än ett verk. Hälften av den samlade produktionen gavs ut innan "Yarden".
   Med "Yarden" hamnade Kristian Lundberg i ett stim och tilldelades under åren 2010-2014 en rad olika litterära priser och utmärkelser.
   Om det pratade de litterära eftermälarna med bekväm ton. Plus om den betydelse "Yarden" haft för den nya arbetarlitteraturen.
   Självfallet kan inget eftermäle innehålla allt. Men det sagda om Kristian Lundberg skavde. Det saknades något. Något som han själv tyckte var angeläget att förmedla, inte minst med tanke på vad hans sista bok, "Sånger vid avgrunden" (2021), handlar om.
   Jag kände honom ytligt. Vi träffades några gånger i Malmö, Stockholm och Luleå. Om Lundberg själv ville att vi skulle läsa om beroendesjukdomens bördor och konsekvenser varför nämndes det inte av eftermälarna?
   Troligen för att det är jobbigt att läsa och prata om. "Sånger vid avgrunden", absurt nog utgiven av ett feelgood-förlag, är bland det tyngsta (och kanske mest nödvändiga) som går att läsa om missbruk och utanförskap. Den boken, än mer självbiografisk än "Yarden", hamnade mellan stolarna på de flesta kulturredaktioner och fick därmed få recensioner.
   Läsning av "Sånger vid avgrunden" manar till eftertanke. Det skickligt skrivna, om förlorares icke värdiga liv, gör ont att läsa. Som läsare kommer man bortom beroendets "krigshistorier". Det är betydligt närmare till tårar än skratt.
   För att få tag i mera kan beroende uppvisa lysande entreprenörskap och teatertalang. Hos vinnare nyttjas den talangen för att inte förlora det man har. Dem emellan, i bästa fall, en sång vid (av)grunden.
   Detta visste många om Kristian Lundberg: Å ena sidan en skicklig författare som prisats vid flera tillfällen. Å andra en i missbruket -ist, som i perioder lyckats handskas med beroendesjukdomen, andra gånger inte.
   "Sånger vid avgrunden" var menad att läsas, diskuteras. Att vi med litteraturen skulle ges berättelser från härbärgen och om missbrukets helvete.
   Beroendet. Också det att skriva, i ett tilldelat rum från sju på kvällen till tio nästa dag. Skriva, sova. Därefter: Införskaffa, bruka. Som ett arbete. Om och om igen.
   "Jag skriver för att fylla ut tomrummet efter alla som har försvunnit längs med färden. Hur många gånger får man misslyckas? Hur många gånger får man välja fel? När blir jag som människa en omöjlig ekvation, en oförlåtlig handling?"
   Kristian Lundberg är skoningslös i sin berättelse om drogberoende. Det hände att jag ofta la ifrån mig boken för att hämta mig och för att orka läsa vidare.
   De litterära eftermälarna babblade om litterära priser och utmärkelser. Fattar de inte att den sjukliga och upphöjda fixeringen vid kulturens tävlande också är tecken på en beroendesjukdom? Som om den sista boken handlade om sånger vid prispodiet.
   Vila i frid, Kristian.

Publicerad i NSD 4 juni 2022