Klinga klocka, klinga dikt

Klockor ger klang. Men bär också ord. Ofta med religiösa budskap.
   Eller som i Kiruna: poesi.
   En av de förmodat äldsta, gjutna klockorna har hittats i ett område som idag är norra Irak. Klockan är cirka 3000 år gammal, gjuten i brons och endast åtta centimeter hög. Klockor är alltså äldre än kristendomen och fanns i hedniskt bruk för att samla människor till bad, för att få folk att komma till marknaden och handla. Klockor användes även till skydd mot demoner.
   Klockor har haft en stor roll i samhällslivet och i kulturen. Klocktornet i Notre Dame är bärande i Victor Hugos berättelse om den vanskapte Quasimodo som blir förälskad i Esmeralda. Boken skrevs 1831 men handlingen utspelar sig på 1400-talet.
   Dikten Nyårsklockan, som skrevs av Alfred Tennyson 1850, översattes 1890 till svenska. Från mitten av 1890-talet har den med ett uppehåll (1956–1974) lästs som nyårsdikt.
Strindberg har diktat om Jakobs klockor i Landsflykt, 1876. För att inte nämna Carl Michael Bellman. Här är ett utdrag ur Epistel 81:

Lillklockan klämtar til Storklockans dön
Löfvad står Cantorn i porten;
Och vid de skrålande Gåssarnas bön,
Helgar denna orten.

Det var Storkyrkan Bellman hade i tankarna. Och den Fredman som gett namn till Bellmans epistlar var Jean Fredman som 1745 fick jobb som klockställare. Fredman var långtifrån klockren i sin nit. Klockan gick ofta fel, folk klagade och Fredman hotades med avsked. Men som förlaga till Bellmans epistlar dög han gott.
   Så har klockors toner gjort avtryck i litteratur, musikstycken, teater och dikter. Men låt oss vända på det och se vad som fästs i klockorna. I många kyrkklockor finns inskriptioner som självfallet anspelar på religiösa uttryck och budskap. Kyrkklockan blir i många av dessa städer också stadsklockan. Mer i kraft av tradition än av invånarnas religiositet.
   Kiruna har en betydligt mer profan hållning. Kiruna kyrka har två klockor. Den större har en ingraverad versstrof av författaren Albert Engström.
   Aningen förvånande eftersom Engström var känd för sina karikatyrer där han gjorde narr av dåtidens överheter: präster, borgare och officerare.

Stig, min klang, mot sol
och norrskens bågar vida,
Väck sovande fjäll, slumrande myr
och mo!
Vig åt arbete in fält,
som fruktsamma bida,
Vig dem till sist en gång åt
den eviga tystnadens ro!

Kyrkans klocktorn (35 meter) är lägre än det torn som finns på Stadshuset (50 meter). Det senare har dessutom 23 klockor.
   Klocktornet på Stadshuset utformades av konstnären Bror Marklund (1907–1977). De 23 klockorna namngavs av den malmbergsfödde författaren Björn-Erik Höijer (1907–1996).   Höijer skrev också en dikt till varje klocka. På de sju största klockorna finns inskriptioner av Höijers dikter. Dikterna är korta berättelser om dem som varit med om att skapa Kiruna.
Stadshuset och klocktornet stod klart 1963. Sedan dess klingar klockor, klingar dikter. En av Höijers dikter, som ingår i Gruvstaden – klockorna i Kiruna stadshus, heter Storsalvan:

Berget lyfte,
högt det skallra.
Boom boom!
Röken steg och skvallra
hur
Fjället böt kontur.

Hade Höijer levt idag skulle han kanske ha ändrat den sista raden till ”Staden böt kontur”. Om det vet vi inte. Inte heller vet vi vad dikten och klockan viskar till varandra om nätterna.

Publicerad i NSD 15 juli 2012