Tystnadens kultur?

Offentliga samtal uppstår inte av sig själva. Någon eller några framför åsikter om något. Annan part går i svaromål och vips kan ett offentligt samtal uppstå. En nödvändig förutsättning för en levande demokrati, som det brukar sägas. Men hur ser det ut i kulturens värld och varför är dess chefer så tysta?
   Kulturen anses ofta nödvändig för att få oss att reflektera och kanske även ifrågasätta. Därför det är konstigt att de som arbetar med kultur är så tysta. Nu avser jag inte kulturarbetarna – utan de som är chefer över kulturen.
   De som via sin tjänst och position har en bra plattform för att kunna ha ett ord med i ett offentligt samtal. Jag använder begreppet chef lite slarvigt för att och låta det rymma såväl ansvarig chef som verksamhetschefer.
   Senast en chef inom kulturen nyttjade NSD:s kultursida för att vädra sina åsikter i någon kulturfråga var troligen på 1900-talet.
   Utan deras medverkan blir ett tänkt offentligt samtal kring kultur märkligt. De jobbar med kultur, om än administrativt, och riskerar inte uteblivna stipendier eller bidrag om de skulle säga något obekvämt.
   Men ursäkta, vilka är det jag pratar om? Ja, det är kanske inte lätt att veta eftersom dessa chefer så sällan aktivt medverkar på, till exempel, denna kultursida. Utrymmet tillåter inte att räkna upp länets alla chefer inom kulturområdet varför jag har plockat ut några stycken. Jag hade kunnat välja andra. Men nu blev det dessa:
   Åke Broström, Luleås kulturchef. Under sig har han chefer för bland annat Stadsbiblioteket, biblioteksavdelningen och konsthallen. Karin Enberg är chef för Norrbottensteatern. Karina Jarrett är tillförordnad chef för Norrbottens museum. Kristina Nilsson chefar för Norrbottensmusiken. Detlef Barkanowitz, länsbibliotekschef. Peter Sarri, kulturchef vid Sametinget.
   Det finns en möjlighet att dessa chefer är alltför upptagna för att skriva på kultursidor. Möjligheten är att det inte finns något att diskutera. Att det mesta är i sin ordning och att det därför inte finns något behov av offentliga samtal.
   Kanske vet Christer Hermansson. Han är kulturchef i Strängnäs och författare till Kulturchefen (2010) och Det är jag som är chefen! (2011).
   1] Har chefer inom kulturområdet något ansvar för det offentliga samtalet genom skriva på kultursidor eller i övrigt offentligt diskutera kulturfrågor?
   – Ja. Uppdraget är att vara till största möjliga nytta för kommuninvånarna och erbjuda en kultur av god kvalitet som når så många som möjligt. Om man verkar som chef för en offentligt finansierad och politiskt styrd kulturverksamhet är det självklart att bjuda in till debatt och diskussion. Jag har mejlkontakt med många och svarar på olika insändare i lokaltidningen som rör kulturfrågor.
   – Jag har tidigare skrivit en hel del debattartiklar om kultur som inte alltid uppskattats av politikerna. Tjänsteman bliv vid din läst! Sedan pågår förstås en kontinuerlig diskussion i kulturnämnden med politikerna där också olika medborgarförslag behandlas. Jag brukar också lyfta kulturfrågor i olika invigningstal och när jag presenterar olika kulturprogram. Jag har också bra kontakt med journalisterna på kulturredaktionen på Eskilstuna-Kuriren. Men man ska dock inte glömma hur viktigt det är att arbeta inom förvaltningen och gentemot politiken med kulturfrågorna.
   2] Är det av vikt att chefer inom kulturområdet offentligt diskuterar och debatterar kulturfrågor?
   – Ja. Men viktigare än att debattera kulturfrågor är att lyckas med att skapa en kulturverksamhet som människor tar del av och uppskattar. En kommunal kulturchefs främsta uppdrag är inte att skriva debattartiklar utan att nå de uppsatta mål som politikerna har beslutat om och att leda, styra och utveckla verksamheten i ständig dialog med medborgarna.
   3] När skrev du senast i kraft av din position som chef ett debatterande/diskuterande inlägg på en kultursida?
   – 2011.
   Sagt av en kulturchef som i höst är aktuell med ytterligare en bok i sin chefstrilogi: Kontorsmannen.

Publicerad i NSD 11 juli 2012