Läsvärt om en poets och frälsningssoldats liv

Hanna Hallgren 
Ensamhetsträning med Majken Johansson 
Ellerströms

Majken, en hund. Majken Johansson (1930–1993), poet och frälsningssoldat. En pappa. En mamma som förvägras möjlighet till utbildning. En alkoholiserad farfar. En "klasskrampande medelålders vit lesbisk kvinna som i ung ålder flyttar från landsort till stad, och blir den första och hittills enda i släkten att disputera." Tillika en tidigare frälsningssoldat som påstår att hon inte vet hur hon på prosa kan berätta om Frälsningsarmén (det kan hon).
   Persongalleriet är långtifrån fullständigt. Såväl levande som döda tillkommer. Bland dessa bokinvånare tonar en nödvändig ensamhetsträning fram, som ofta gör sig bäst i sällskap med en eller flera hundar:
   "I min familj har vi lastat hundarna fulla av tomt tal och böner, och det spillda livets beska droppar."
   När Majken Johansson var 25 år satte hon in en kontaktannons. Fick svar av S och blev förälskad. Ett år senare tog S sitt liv. Hennes bortgång tog Majken hårt och hon sökte sig några år senare till Frälsningsarmén och fortsatte sitt diktande. På kultursidor gjordes det narr av Majken och man spådde snar poetisk död, ett felaktigt antagande.
  Och så diktjaget:
  "Du, Majken, som i Stockholm i nöd flöt kring / böjde knä under korset och kronan, / dig svarade Herren ’Jag är nära. Kom till mig’ / Jag for i Stockholm en kväll / i armod till RFSL, bort från kåren, kroppen – / trött böja knä, bönetunga stum – / för att varligt gunga i någons famn, en stund"
  Rörigt, nej.
  Om än med en formmässig blandning av dikter, sviter, speak bitterness (tala ut om svårigheter som kvinnolivet ställer i ens väg) och bra prosa. Läs!

Publicerad i NSD 1 november 2021