Vår nationella självbild gränsar ibland till skryt

Vi var inte landet av balsam, myrra och rökelse. Vi var bättre. Ett land som klarat sig undan deltagande och förstörelse under andra världskriget genom malmexport till nazistregimen och undfallenhet.
   Sa man Olof Palme, Abba och Björn Borg sa man Sverige. Vi var på vinnarspåret. Ett föredöme i världen med så gott självförtroende att vi med vänster hand exporterade demokrati och med höger vapen. Vi såg oss komma undan med det, ty vi var svenskar, neutrala, välrenommerade och framförallt goda.
   Vi säljer inga onda vapen, utan goda. Hur skulle ett svenskt robotsystem med namnet Bamse kunna göra någon skada?
   Men trots vår godhet har vi inte lyckats på många områden:
· Den nedskräpning plast orsakar är en av många viktiga miljöfrågor. Hur väl har Sverige lyckats? Jo, vi har fått en skatt på plastpåsar samtidigt som länder som Kenya, Taiwan, flera av Australiens delstater, Marocko och andra länder förbjudit plastpåsar.
· Vi svenskar gillar uttrycket nollvision, att inga ska dö i trafiken eller på jobbet. Det är inget fel på visioner, men vad händer om avvikelsen mellan det önskade och det faktiska år efter år kraftigt avviker? Vad är visionen då värd?
· Arbetstid: Flera länder i Europa har kortare arbetstid än Sverige.
· Medborgarlön diskuteras i flera länder. I Sverige: Big No!
· Europeiska länder planerar att förbjuda inrikesresor med flyg på distanser där tåget tar mindre än 2,5 timmar. I Sverige är det tyst.
· Sverige har sämst pensioner i Skandinavien.
· Sverige ligger lågt på Europalistan vad gäller akasseersättningar.
   Okej, nu kanske ni ser mig som en belackare av svenskt föredöme och svensk godhet. Att jag inte tillräckligt (eller ens alls) har inympats med den överlägsenhet som redan Carl Jonas Love Almquist (1793–1866) gav prov på: ”Vad bjuder oss uppriktigt Afrika? / Vad visa kan Amerika? / Vad Asien? Vad allt Europa? / Jag trotsar öppet alltihopa. / Men Skandinavien – det är alladar! / Blott Sverige svenska krusbär har.”
   Nu växer förvisso krusbär även i andra länder, till exempel Ryssland, Tyskland och Polen. Men då är dessa krusbär inte svenska – och per definition inte lika goda.
Styrkta av Almquists rader fick vi – decennier senare – svenska förtjänster som skallmätningar och ett rasbiologiskt institut. För detta har vi officiellt inte bett om ursäkt. Tillhör då inte förnekelse också vår storhet? En egenskap granne med ”En svensk tiger”.
   Ibland skulle vår nationella självbild tjäna på inslag av ödmjukhet. Men vilken minister ska med trovärdig ton hålla presskonferensen och meddela den nyordningen?

Publicerad i NSD 3 juli 2021