Människor i marginalen inte möjliga i svensk film

Känner ni till någon svensk film – förutom ”En på miljonen” (1995) och "Raymond – sju resor värre" (1999) – där huvudrollsinnehavaren spelar arbetslös? Möjligen kan också ”Äta sova dö” (2012) räknas, men där har huvudrollsinnehavaren jobb i stora delar av filmen, men blir arbetslös.
   Annars förekommer det biroller som gestaltar arbetslösa. Men frågan gällde filmer där arbetslöshet står i centrum och vi får följa huvudpersonen.
   Jag undrar efter att ha sett en fransk film, ”Marknadens lag” (2015). Thierry har ett gott liv med jobb, familj och ett litet sommarställe. Men så måste fabriken göra sig av med anställda – och Thierry hamnar på förnedringskurser hos arbetsförmedlingen. Tillsammans med fjorton andra anmodades han att göra studiebesök på en arbetsplats med sikte på att bli kranskötare – trots att 13 av dem aldrig satt sin fot på en byggarbetsplats. Eller ens har truckkort.
   – Det är arbetsgivarna som bestämmer, säger hans arbetsförmedlare.
   Svensk film har längre kretsat kring kletiga medelklassdraman i genren feelgood som ofta resulterar i betyget en ljummen trea.
   Låt mig lansera en ny genre – feel-real. Skulle möjligen också kunna benämnas som feel-bad, men då riskerar vi kanske ångestvibbar i mellanmjölkens land.
   Hur många söker inte jobb utan att få komma på en enda jobbintervju?
   Hur många har inte problem med Försäkringskassan, som anser sig ha bättre kunskaper än läkarkåren?
   Hur många tvingas delta i meningslösa projekt (hitte på-kurser) för att samhället ska ha kontroll över dem?
   Går det att göra film på det här?
   Klart det går, jag nämnde just en fransk film. Och så vill jag nämna den brittiske regissören Ken Loach som under lång tid låtit utanförskap ta plats i sina filmer.
   Om du tycker att dylika filmer inte passar vid fredagsmyset, kan du väl ge dem en chans en tisdag eller en torsdag.
   Hur gick det för Thierry? Jo, han fick jobb som övervakare på en större mat- och detaljhandelsfirma. Via ett sinnrikt system hade han koll på människor i butiken. Alla – oavsett ursprung eller klass – var potentiella snattare. Ändå fick Thierry mest vara med om att få fast underbetalda och fattiga människor. Inte så konstigt då de utifrån från sin ekonomiska ställning hade mest anledning till att snatta.
   Thierry klarade inte av det. Han visste att han varit en av dem, längst där nere. Han bytte jobbets uniformsliknande kläder till sina egna och gick hem.
   Om inte vardagsbestyren för människor i marginalen ses som viktiga för svensk film, får vi väl nöja oss med bekymren på ”Solsidan” och inbilla oss att klass inte finns.

Publicerad i NSD 5 juni 2021