Diger diktsamling som ställer krav på läsarna

Johan Jönson
ProponeisiS
Albert Bonniers förlag

Johan Jönsons senaste diktsamling är en bok eller möjligen flera böcker. Den anspelar åtminstone på att vara flera böcker inom samma pärmar, men där allt har samma ISBN-nummer.
   Johan Jönsons senaste diktsamling är en bok eller möjligen flera böcker. Den anspelar åtminstone på att vara flera böcker inom samma pärmar, men där allt har samma ISBN-nummer.
    Med sina 2 272 sidor blir frågan: Var börjar man? Jag låter fingrarna bestämma och de får möta papperet som är tunt och skört. Det är som att bläddra i en gammal bibel, och redan där blir man fast i boken. Det går att lita på papperets styrka. Det orkar – orkar läsaren?
   Som läsare känner man sig inte helt inbjuden till festen, utan som om man med en nödlögn lyckats få tillträde. Johan Jönson ställer krav på sina läsare. Jag gillar det. För mig ligger Jönsons styrka i hur han i poetisk dräkt kan skildra arbetsliv, som vi vanligtvis inte pratar om.   Som i en titellös dikt om hur det är att vara ugnssanerare. Rengöra en köksugn? Nej, det handlar om större ugnar som sväljer en i olika avseenden:
   ”Man hissas in. Det är uppåt. Från ugnens nedre öppning. In. Uppåt. Ja. Man har verktygen i bälte runt midjan. Man är innesluten i overallen. Man är omsluten av ugnen. I värmen.”
   Oj, vad bra Jönson kan vara – men också bidra med nattståndna kuk- och fittaanspelningar. Varför?
Bokens sista text, ”Apndx Långledigt: Kalsongfylla”, är bland det bästa/hemskaste jag läst.
Tänk er en lars-norénsk enaktare med en monolog kring spritens förlovade förhoppningar och dess lögner.
   Vilken människa som helst, med minsta lilla problematik, kan känna igen sig. Jo, jag kände igen mig i vad ensamhet kan göra med en människa. Det kan Jönson sätta ord på – och mycket annat. Men det finns också sådant en modig redaktör kunde ha fått bort.

Publicerad i NSD 26 februari 2019