Norrskenet som fond döljer inte det spretiga

Ann-Sofi Tapani
Under norrskenet blir jorden liten
Ekström & Garay

Det finns förlag som börjat med att berätta om allas insatser i bokverket. Inte bara författarens namn, utan även redaktörens och korrekturläsarens, om sådana finns.” Samlingen behöver inte skämmas för sig vad gäller korrekturläsning. Men har det funnits något redaktörskap? Någon åsikt om urvalet? Om inte, hade det varit önskvärt.
   Som recensent ska man vara varsam med debutdiktsamlingar, men samtidigt måste ett och annat sägas. Tapani är ingen oäven poet. Men den här samlingen vill så mycket att den stundtals slår knut på sig själv. Den vill inte bara vara norrskenets poesi (ingen liten uppgift) utan också foga in barndomsskildringar, lite språkpoesi, lite dussinpoesi, kortprosa, existentiella funderingar ...
   Men snälla redaktör, gör något! Här finns dikter som i sig skulle kunna utgöra en fin samling, om den bara slapp sin barlast av iver att trycka in så mycket som möjligt inom två stackars bokpärmar.
   Det känns som om denna bok är en utgivning där författaren reducerat sig till kund. Jo, Ekström & Garay är ett hybridförlag som blandar och ger mellan antagna verk och som tar sig an utgivning om någon betalar för den.
  Det här känns, tråkigt nog, som det senare. Och gäller motsatsen blir det avsaknade eller briställiga redaktörskapet än mer märkligt.
   Tapani gör sig bäst när hon skildrar norrskenet, kylan och ljusets skiftningar.
   Jag tror att hennes dikter, i ett stramare urval, skulle komma till sin rätt i en uppföljning av debuten. Men då pratar vi om den andra, den svåra.

Publicerad i NSD 31 december 2020