Längtan i senblomstrens tid

Vi planterade blommor sommaren 2019. Jag kan inte mycket om blommor, men kallar dem senblomster. Som Ira och jag.
  Det påminner mig om hur svårt det varit för oss att träffas.
  Nej, jag pratar inte om problem med visum eller så, utan snarare om hur det mesta blivit förändrat. Jag skulle över jul och nyår ha åkt till Sankt Petersburg, där Ira bor. Men då jag var inskriven i jobb- och utvecklingsgarantin – och erbjuden ett kortare vikariat – förändrades läget. Jag tog vicket som sedan blev förlängt.
  Att längta någon månad extra gör inte så stor skillnad. Jag hade en biljett till Sankt Petersburg den 15 april.
  Men ni vet vad som hände.
  Det blev ingen resa.
  Inte heller för Ira, min fru, som hade en biljett till Luleå den 17 juli.
Stängt, inga flyg.
  Jag minns våra samtal under vårvintern/våren. Hur de förändrades från att i början ha varit optimistiska – ”låt oss vänta några veckor och sedan se …” – till att bli smått sarkastiska.
  Ja, vad kan vi göra förutom att ringa varandra och skratta åt vårt elände? Det känns som ett ryskt förhållningssätt, inbillar jag mig. Ryssar har under sina despoter lidit mer än många folk. Då måste jag – utan jämförelse – också kunna lida lite.
  Sedan en tid tillbaka har jag intresserat mig för svensk-ryska arkitekter som under 1800-talet varit verksamma i Sankt Petersburg. En bok har det hittills blivit. En till är på väg … Är den?
  Hur ska jag kunna jobba vidare med den om jag inte kan komma till Piter, som petersburgarna kallar sin stad? Tiden går, och hur länge ska jag kunna hålla modet uppe? Tja, ett nedlagt bokprojekt är också ett bokprojekt.
  Som kulturarbetare, då man saknar fäste på arbetsmarknaden och inte heller får några uppdrag, är man i behov av att söka stipendier. Trycket är hårt. De flesta blir lottlösa. Det är normalt för många och för mig. Ingenting att yvas över egentligen.
  Däremot blev jag å andras vägnar förbannad över hur Konstnärsnämnden fördelade sina pengar. Jill Johnsons veranda ansågs värd att bona samtidigt som verkligen behövande konstnärer dissades. Hur kunde detta ske?
  Men hur ska jag förklara det här för Ira? Kulturarbetare i Ryssland, som vill se en annan samhällsutveckling, har inga rubel att söka. Tvärtom riskerar de att bli avstängda från högre konstnärliga utbildningar om deras engagemang inte går i takt med maktens.
  Låt mig berätta om Arsjak Makitjijan. Han flyttade från Jerevan (Armenien) till Moskva för att studera violin vid Moskvakonservatoriet, en berömd musikhögskola. Han var beredd att fortsätta sina studier, men inspirerad av Greta Thunberg fann han att ingen violinmusik i världen kommer att rädda klimatet. Sedan i slutet av mars 2019 står han varje fredag på Pusjkin-torget i Moskva med sitt plakat. Dock med förändringar på grund av pandemin: Nu agerar han digitalt.
  I likhet med Greta har Arsjak ett plakat. Men han har ingen penningstinn stiftelse, han får inga priser och de utmärkelser han fått har varit i form av blåmärken då han antastats.
Människor kan i likhet med Arsjak Makitjijan vara oböjliga i sin övertygelse. Det kan också senblomstren i Sinksundet, Luleå, vara – och det har någonting med motståndskraft att göra.  Som att längta. Jag börjar bli bra på att längta och ska kanske skriva om det en dag.
  Ira och jag har inte träffats på över ett år. Ett virus stoppar oss. Vi kan bara längta, vänta.
Jag försöker skriva, det går inget bra. Om det skulle bli en bok, skulle jag vilja att den blev utgiven av Senblomstrens förlag. Fast det där med bok känns aningen oviktigt. Det räcker med den tålmodighet våra blommor visar. 

Publicerad i NSD 12 augusti 2020