Luleå kommun hade år 2000 ambitioner om att inrätta offentlig konst på Storgatan. Verken skulle fungera som sittplatser. Första inköpet blev Susanne Holmbergs "Larven". Skulpturens mjukt svängda ovansida är sittvänlig.
Sex år senare var det dags för sittskulpturen "Mantel I" av Birgitta Linhart. Den finns utanför Strand galleria. Där finns också två sittbänkar i granit. Vem som gjort dem eller om de ingår i satsningen på offentlig konst som ska fungera som sittplatser framgår inte.
Till larvens egenskaper hör att den är hjälplös, mjuk och utan möjlighet att dra sig undan en fiende. Och fienden kan mycket väl vara den som köpt in den - kommunen. Trots att "Larven" är tung har den flyttats runt ett flertal gånger.
Under Hamnfestivalen 2013 fick den agera tyngd för att hålla Club Lotus partytält på plats. Idag för den en märklig tillvaro längs Smedjans vägg mot Skomakargatan.
I sin praktik framstår inte kommunen seriös i sitt förhållande till denna satsning (om än att den tycks ha kommit av sig) eller till dessa utplacerade offentliga konstverk.
Vem bryr sig?
Kultur- och fritidsnämndens ordförande Emmeli Nybom borde göra det.
Det verkar vara så att konstverk hur som helst kan flyttas runt i tillväxtens namn - för att till sist glömmas bort.
Det säger en del om hur lätt Luleå kommun ser på ansvaret för offentlig konst. Som om den alltid är i underläge när förändringar ska ske, eller om den behövs som tyngd för ett partytält.
Den som tror att misskötseln av "Larven" är en engångsföreteelse kan med fördel besöka den vanskötta skulpturparken på Kronan.
Eller ta del av vad som ska föreställa konst i Bohnsackparken, en del i projektet Östra länken.
Publicerad i NSD 29 juli 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.