Vad menar Frostenson?

Katarina Frostenson
K
Polaris
 
Landsflykt. Det är ett starkt ord Katarina Frostenson använder i sin roman K. Den landsflykt hon avser blir närmast patetisk i jämförelse med människor som flyr krig och konflikter.
Men landsflykt har som begrepp även kännetecknat dem som flyr från Sverige på grund av skatte(för)trycket. Eller som Ingmar Bergman som efter en kontrovers med skattemyndigheterna, januari–april 1976, lämnade Sverige. 
   K är en dagboksliknande självbiografisk berättelse från november 2017 till maj 2018. Frostenson är en begåvad, ansedd poet som även skulle kunna skriva undersköna romaner, men att göra det i vad som skulle kunna liknas vid ett behärskat vredesmod är ett vanskligt äventyr.
   Katarina Frostenson må älska sin man, tro på att han inte är skyldig, dissa Sverige utifrån en parisisk horisont. Ändå: Varför skriva denna bok? För vem? För vad?
Frostensons skickliga litterära handlag förmår inte dölja plattityder som "Dagens Nyheter har satt ihop en historia ..."
   Satt ihop? Är det inte, typ, så Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson brukar angripa våra medier? Spela på att det rör sig om någonting ihopsatt, en konspiration?
   "Tur att vännerna Alex och Henry bjuder på vän- och välkomstmiddag i stormens dagar, de har lagat ett omsorgsfullt mål där inget saknas: där finns paté, fågel, ost, dessert och gott vin."
   O, tunga, plågade tillvaro i landsflykt ...
   "Släpp ut mig ur den trånga stöveln, ut ur landet S."
   Detta trånga Sverige som gett författaren skolgång via skattsedeln, skattesubventionerad sjukvård, stipendier från akademi och fonder, fördelaktiga boenden och gästboenden.
   Förstår vi verkligen vidden av det förtryck denna författare blivit utsatt för?
   Boken avslutas med: "Under terrorns kalla fasansfulla år tillbringade Anna Achmatova månader i kön till fängelset i Leningrad." Där, i ökända Kresty, satt hennes son, Lev Gumilev. Om nu Frostenson jämför sin mans öde med Anna Achmatovas sons blir det synnerligen pinsamt. Under Stalins terrorvälde fanns ingen rättslig ordning med rättegångar där den anklagade kunde försvara sig. Utgången var given – arbetsläger eller nackskott.
Dagens svenska rättsväsende hyser i internationell jämförelse ett relativt stort förtroende hos medborgarna. Så om Frostenson ska jämföra vad Lev Gumilev blev utsatt för (19 år plus 10 år i arbetsläger) med att hennes man fick en rättegång med försvarare och med en jury som inte är bunden till parti eller stat, då är pinsamheten närmast fullbordad.
   Ett aldrig så skickligt litterärt handlag kan gå bort sig när det privata inte har bärighet hur mycket det än hänvisas till litterära referenser, vilket Frostenson är bra på.
   Ibland måste man som författare, hur mycket man än rättfärdigar sitt projekt, kunna avstå och nöja sig med att låta boken stanna i huvudet. Inte skriva den. Gå vidare. Kanske gå tillbaka till det man är bäst på, till exempel skriva dikter. För där tillhör Frostenson de främsta.
   Råd: Köp eller låna en annan bok, varför inte någon av Frostensons diktsamlingar.

Publicerad i NSD 13 juni 2019