Luleå var en av de kommuner där det revs flest trähus under 1960- och 1970-talen. I vår närtid kunde inte ens en kulturhistoriskt intressant byggnad som Fritz Olsson-huset (inget trähus) sparas.
Nu väntar grävskopornas käftar på att få tugga i sig ett av få kvarvarande trähus. Det är en sorglig utveckling eftersom huset i korsningen Magasinsgatan/Prästgatan (kvarteret Tigern) är kulturhistoriskt intressant på flera sätt. Det är genuint byggt med en unik timmerkonstruktion. Det bär på en historia där Tornedalens skidfabrik huserat, där Rikslänkarna utfört ett viktigt arbete och där bakgården använts för olika kulturarrangemang. Här har Bruno Öqvist med flera arrangerat fem Bakgårdsblues, musikteaterföreställningar.
Varför tycks ingenting av detta vara av värde? Varför måste det enbart byggas nytt? Varför måste frekvent förekommande betonglådor få sällskap av ytterligare en? Professor Kenneth Awebro, som bott i huset, har beskrivet det i en text om Tornedalens Skidfabrik, publicerad i Stadsarkivets årsbok 2006, utgiven av Luleå kommun:
”Huset är en arkitektoniskt intressant träkonstruktion från början av 1900-talet. Trapphuset är original, bortsett från målningarna. Bostadsdelen på andra våningen var från början en herrskapsvåning med köksingång, serveringsrum, sal, förmak och herrum. Garagen är tidstypiska från bilismens genombrott och det stora timrade magasinet på gården är en magnifik byggnad.”
Norrbottens museum har gjort en utredning och finner fastigheten kulturhistoriskt bevarandevärd ur olika aspekter:
· Byggnadshistoriskt genom att den utvändigt och delvis invändigt är väl bevarad utifrån plaritningarna från 1916.
· Samhällshistoriskt/Industri- och teknikhistoriskt genom att Tornedalens skidfabrik haft verksamhet i byggnaden och att den är en viktig tidsmarkör för urbaniseringen av Luleå.
· Socialhistoriskt genom att den uppfördes såväl som fabrik som bostadshus.
· Miljöskapande genom att det finns få äldre hus kvar i centrala Luleå och att kvarteret Tigern är varierat i form bebyggelse från olika tidsperioder. Bara det sistnämnda borde vara anledning för att bevara byggnaden, inte minst i en kommun där rivningshysterin varit närmast brutal.
Eller varför inte ett klimatargument: I forskningsrapporten Industriellt byggande i trä – nuläge och prognos mot 2025 (av Staffan Brege, Tomas Nord och Lars Stehn, Linköpings universitet, 2017) står det om trähus att ”ett industriellt flerbostadshus (i trä, min anm) har 40 procent lägre koldioxidutsläpp än ett jämförbart betonghus (i materialdelen av byggskedet)”.
Publicerad i NSD 1 april 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.