Tankar kring verk och berättelse

Vad är skillnaden mellan ett litterärt verk och en berättelse? Förmodligen att den senare snabbast skildrar tidens gång, att berättelsen är någonting som alla kan eller tror sig äga: företag, politiska partier, intresseorganisationer, reklambyråer, influencers, kommuner och regioner, ja, snart sagt alla – och därmed ingen.
   Penningstarka har alltid kunnat köpa sig en berättelse – det spökskrivna har en lång tradition. Ordet för dagen är manusdoktorer. Något som länge pågått inom film- och tevebranschen – att originalmanus bakas om (upphovspersonen är utbytbar) - har gjort sitt intåg i litteraturens, eller snarare, berättelsens värld. Den nya tidens författare behöver heller inte skriva klart, möjligen endast leverera råmanus – andra tar vid.
   Berättelsens främsta förtjänst är att den ska kunna överföras till andra format (de stora förlagens våta dröm) och flyttas mellan olika språk och länder. När litterära agenter möter förlag på internationella bokmässor är den viktiga frågan: "Could it travel?" Kan berättelsen resa, överföras mellan länder och format?
   Som om Fjodor Dostojevskijs huvudkaraktär i Brott och straff, Raskolnikov, enkelt och hur som helst kan transformeras till Rask, Rawlinson eller Rantanen.
   Med utbytbarheten tonar en ny bild fram. Den internationella bokbranschen - ofta påverkad av litterära agenter – pressar fram det allmänna, strömlinjeformade och enkelt sålda. Det behöver inte vara av litterär kvalitet – "good enough" räcker. Det behöver heller inte vara grundligt genomgånget av redaktörer och korrekturläsare. En marknad väntar otåligt på att berättelserna ska, likt byggklossar, ge förutspådda segment av läsare, vad förlagen tror att de vill läsa och vad förlagen tror är mest gångbart ekonomiskt sett.
   Ett annat skäl är att luckra upp det starkare begreppet (verk) med ett mjukare (berättelse) och därmed kunna rucka på idag givna ideella, ekonomiska och upphovsrättsliga principer.
   Jo, du sköna, nya berättarvärld: vi ska stanna i lådan och helst inte tänka på att låta oss överraskas genom att via litteraturen bli hänvisade till oväntade, främmande platser som inte låter sig monteras enligt en manual och en sexkantsnyckel.
   Ett litterärt verk låter sig inte bytas ut. Det har kommit för att stanna eftersom det äger kvaliteter som står sig över tid. Den litteraturen tillhör evigheten. Och därmed räcker inte "good enough". 

Publicerad i NSD 29 september 2018