När konsten ignoreras

Den som besöker Bohnsackparken i Luleå kan fundera över varför konsten så ofta glöms bort när tillväxtens män och kvinnor planerar för byggande. 

   Bohnsackparken är en stor landskapsarkitektonisk satsning som rimligen borde innehålla konstnärliga inslag. 
   Förvisso kan Pennflöten, en samling järnpelare, ses som konst. Fast i själva verket finns dessa att skåda i många svenska kommuner. 

   Vissa av pelarna har funktionen av avluftningsrör för det nya VA-systemet som ingår i projektet Östra länken. Andra är utplacerade för att ge konstellationen balans och symmetri. Liknande pelare finns för övrigt också längs Storgatan, då med funktionen som elskåp. 
   Det närmsta jag kommer konst när jag vandrar runt i parken är dessa järnpelare och utsmyckningar i form av sjömärken. Återigen konforma lösningar och andefattigt så det förslår.

   Det verkar som om våra politiker med lättnad överlåter utsmyckning åt de företag som man beställer ifrån. Mumma för till exempel Temagruppen som ansvarat för landskapsarkitektur vad gäller Kronandalen, Östra länken och Södra hamnplan i Luleå. Ett märkligt förhållande som speglar hur godtroget våra politiker agerar när det gäller utformningen av våra offentliga miljöer – och hur utestängda vi medborgare är i den processen.

   Bohnsackparken är en del i projektet Östra länken, som enligt branschtidningen Byggindustrin (14/12 2017) kostar cirka en miljard kronor, varav 75 procent avser VA-systemet. Det som gjorts ovan jord (gångvägar, lekplatser, bro, småbåtshamn, badstrand och så kallad konst) har alltså kostat 250 miljoner. 

   Märkligt nog utsågs Östra länken till Årets bygge 2018. Eller kanske inte så konstigt eftersom den tävlingen verkar vara i avsaknad av konstnärliga kriterier utan främst är en hälsning till våra politiker: Fortsätt att anlita oss som tjänar pengar på era beställningar. Jag anar en viss arrogans med utmärkelser som dessa – som om vi medborgare betraktas som dumma och inte ser hur det konforma sprider sig.

   I fallet med Bohnsackparken kunde Luleå kommun ha anlitat konstnärer med lokal kännedom, som gjort något helt annat och betydligt mer intressant än utsmyckningar i dussinutförande.

   En röd tråd av arkitektoniska misslyckanden framträder där Bohnsackparken sällar sig till Köpmantorget och Södra hamnplan.

   Varför lär sig politikerna ingenting?

   Vill de lära sig?

   Sverige är ett demokratiskt land, men ändå har vi medborgare nära nog inget inflytande över våra offentliga miljöer. De utvecklas och omformas utan att vi medborgare är eller får vara delaktiga. Det som borde ske i trepartssamtal – mellan politiker/tjänstemän, arkitekter/byggherrar och medborgare – har ersatts av affärssamtal mellan dem som ansvarar för våra skattepengar och företag som betraktar konst som dussininköp.

   Synd att Luleå kommun missade en gyllene chans att ge konstnärer uppdrag i samband med utformningen av Bohnsackparken. Men kommunens agerande är också signifikativt då det, som så många gånger tidigare, sätter konformism före konst.

Publicerad i NSD 3 augusti 2018