Allt anses inte värt att visa

I november 1965 blev två arbetare instängda i ett tunnelbygge i Stockholm. TV sände för första gången direkt från en olycksplats och arbetet med att rädda de två blev en angelägenhet för hela landet.
   Sommaren 2018 har vi kunnat följa arbetet med att rädda tolv pojkar och deras ledare som suttit fast i en grotta i norra Thailand. Hjälpinsatserna har varit imponerande. Dykare och expertis slöt upp. Med alla till buds stående medel: Pojkarna skulle räddas.
   Ett pojklag i fotboll instängda i en grotta mitt under fotbolls-VM, har all den dramaturgi medier önskar. Medieuppbådet var därför stort. Fifa-presidenten Gianni Infantino bjöd pojkarna till VM-finalen i Moskva den 15 juli. Miljardären och entreprenören Elon Musk erbjöd sig att skicka toppingenjörer för att bistå hjälparbetet. Thailändska myndigheter har diskuterat att göra området till en turistattraktion. Det dröjde inte många dagar efter att pojkarna hade räddats förrän det meddelades att räddningsarbetet i grottan kommer att kunna ses på en biograf nära oss i framtiden.
   En rubrik i Aftonbladet löd ”Kampen för att rädda pojkarna” (2018-07-04). Det är inget fel med den, då den är saklig och relevant.
Men den får mig ändå att tänka på om rubriken skulle ha varit formulerad: ”Kampen för att rädda flickorna.”
   Vilka flickor?
   Jo, de som utsätts för sexuella trakasserier och våldtäkter runt om i världen.
   Finns de på bild?
   Var kan medieuppbådet samlas?
   Vilka miljardärer sluter upp?
   Utsatta flickor uppträder sällan i lagform. Men de finns överallt; i många länder, i många kulturer, där makthavande män, poliser och militärer tystar ner vad som ”råkar” hända med flickor.
   I Thailand, till exempel, där polisen istället för att ta emot och behandla anmälningar om sexuella övergrepp ställer sig på förövarens sida, vilket leder till att få kvinnor ids anmäla de övergrepp de utsatts för. Så ser det ut för flickor och kvinnor runt om i världen.
   I vår tid kan vi – på ett helt annat sätt än då två arbetare var instängda i tunnelbygget i Stockholm – följa händelser som räddningsarbetet i grottan i Thailand, tack vare våra mobiltelefoner och bärbara datorer. I dem finns kobolt, ett viktigt grundämne som utvinns i Kongo – ofta av barnarbetare. En del av barnen arbetar under jord och dödsfall har förekommit.
   En gruva är nästan som en grotta, men det som främst skiljer dessa händelser är dramaturgin. Det som går att direktsända och bildsätta till skillnad från det som dagligen pågår.
   Enligt Unicef kan det handla om upp till 40 000 barn som arbetar i gruvor. Tänk om dessa barn hade haft ett fotbollslag som hade intresserat Elon Musk och Fifa-presidenten, medierna och oss? Men troligen orkar inte gruvbarnen spela fotboll efter slitet med att utvinna kobolt, ett arbete som ofta leder till lungskador.
   Räddningen av de tolv pojkarna och deras ledare var en imponerande solidaritetshandling. Men låt oss fundera över hur viktig dramaturgin är för det som får genomslag i medier medan barnarbete i fabriker och gruvor pågår dagligen runt om i världen, som om det vore ett naturligt inslag i den ekonomiska världsordningen.

Publicerad i NSD 4 augusti 2018