Lägga ett tak kan bli poesi

Rolf Aggestam
Tattartrumpet
Wahlström & Widstrand

Rolf Aggestam tänker bäst när han får jobba med händerna. Att meka eller lägga om ett tak kan ge idéer till skrivande som i sin tur blir dikter som i sin tur landar i en diktsamling.
Handen har därmed en stor betydelse och symboliserar väl uttrycket att lägga sista handen på ett manus. Och som att handen, förlängningen av armen, är sambandet mellan kroppen och det skrivna. Och handen kan skriva, arbeta och tigga.
   Så går det att läsa Rolf Aggestams dikter i samlingen Tattartrumpet. Den åttonde i ordningen. Jag är inte säker på att författaren kommer få så många recensioner. Han är 74 år, vit man och har i sina dikter ingen uttalad agenda vad gäller genus. Men oj vilken känsla han har för att ta in människor och miljöer bortom framgångsstråken.
  Tattartrumpet. En tattares trumpet? I så fall kanske i meningen av ett nytt resandefolk. Tiggarna. De som ”besvärar” oss med sin närvaro var än vi ska utföra ett ärende eller handla. De som med blandad musiktalang försöker påkalla vår uppmärksamhet och få oss att lägga några kronor i papperskoppen.
   ”Världsmedborgarna sitter i gathörnen [...] reser på världsmedborgares pass, / med vattenstämplar av spädbarnshunger, / passersedlarna gäller endast för alla / som ingenstans får höra, / för alla som är ingenstans överallt”
   Papperskoppen från något kaffeställe eller snabbmatsinrättning har sin föregångare i lådan vid musikantens fötter. Instrumentlådan. De har spelats för pengar förr, vilket fint gestaltas i dikten Tattartrumpeten och folkparkssaxofonen.
   Dikterna i avdelningen Tattartrumpet kan i viss mening läsas som en tiggares CV, även om Aggestams, dina eller mina levnadsvillkor är väsenskilda från tiggarnas. Ämnet är inte enkelt, men Rolf Aggestam lyckas med uppdraget.
   Jag gissar att Rolf Aggestam bor växelvis i Pålmon, utanför Lidgatu, Sollefteå kommun och Kungsholmen, Stockholm. Dikternas andas såväl storstad som landsbygd. Så dikterna kan växla från diskvatten, råägg och pilträd till tunnelbanans vedermödor.
   ”Hon stämplar pensionärsreman / och räcker tillbaks den. Rulltrappan / ekar ända ned till perrongen / där avgångstiderna bläddras fram. / Sen då? [...] Torra näsborrar. / Själen håller räkning / fast den bara är ett ord.”
   Rolf Aggestams språk är enkelt, och har något som dröjer sig kvar där det rör sig mellan vardagens händelser och existensiella funderingar. I sina händer har Aggestam inte bara linjer utan även ett alfabet.

Publicerad i NSD 27 oktober 2016