Blott döden koll har

En jämnårig vän sa:
   – Min skräck är att få en stroke och inte bli hittad.
   Ett ögonblicks verk och sedan adjöss, kanske saknad en vecka från sitt jobb – om man nu har ett jobb.
   Alla tänker inte så här eftersom vi tror oss vara födda stålmän/kvinnor.
   Vi i Sverige är världsmästare i ensamboende – andel hushåll med bara en person. Och förmodligen också en nation av utbredd ångest.
   Blir man allvarligt sjuk vill man snabbt bli funnen. Men vem har koll i ensamhushållen?
   Blott döden har.
   Den i västvärlden allt vanligare viljan att leva ensam skulle av de gamla grekerna tolkas som om vi vore idioter. I den kontexten betyder ensamhet utsatthet.
   1900-talet har inte bara två världskrig som facit utan även att fler människor bor i städer än på landsbygden. Med urbaniseringen följer också ensamboende.
   Historien om alla hitillsvarande samhällen, som Marx kanske skulle ha sagt, är den om familj och tillhörighet. Tills nu, vill säga. Och det syns tydligt, till exempel, i filmer eller teveprogram. Serien Seinfeld har varit stilbildande och givit styrka åt många ensamboende. Alla bor i ensamhushåll och markerar, trots sina tillkortakommanden, frihet och styrka. Men också bräcklighet. Just de ingrendienser som gör att vi tittare inte bara står ut med, utan även älskar att kolla dessa lyckade/misslyckade gestalter.
   Efter att jag hade separerat erbjöd mig en vän hela sin Seinfeldsamling eftersom den hade tagit honom genom den ensamhet som följde. Det är nog bland det bästa någon har erbjudit mig.
   Men det finns också lycka i ensamboendet, som den att man kan till sig själv säga: Nej, det gäller inte mig. Det kan, till exempel, handla om det i familjer ojämnt fördelade hushållsarbetet. Säg vad ni vill med er statistik: I mitt hushåll är det ingen annan än jag som fixar skiten – eller inte alls. Och du, ja, just du behöver inte bry dig.
   Vi är liksom utanför den statistiken, vilket kan vara otroligt skönt. Om jag, eller någon annan ensamboende, missköter oss i köket eller med tvätten drabbar det bara oss själva. Och självförtryck är ännu ingen anledning för någon myndighet eller Förenta Nationerna att bry sig.
   Jag har ingen statistik men ser att min lokala matbutik som en gång i tiden satsade på mat för familjer numera övergått till snabblagat käk för ensamboende (eller för den delen för dem som på sin lunch snabbt vill mickra något).
   Min jämnårige väns farhåga hänger kvar för det som luktar från grannlägenheten behöver inte vara inte utburna matrester.

Publicerad i NSD 7 mars 2016