Lost German Girl

https://www.youtube.com/watch?v=ay4Sc6ZJg-U

Hon kommer mot kameran, passerar. I nästa scen kommer hon åter gående mot kameran. Som om hon ville göra om stegen – eller troligen ombads att göra det. Hon går saktare mot kameran, som om hon är medveten om den. Motvilligt. Det syns på kroppshållningen, pösiga kinder och ett svullet vänsteröga talar sitt språk.
   När hon återigen kommer i höjd med fotografen döljer hon ansiktet. Hon tittar så in i kameran, vilket gör att vi ser svullnaderna ännu tydligare.
   I händerna håller hon något som skulle kunna vara en kortlek, som hon tillåts ha och som hon stoppar i ena byxfickan i vad som ser att vara ett par militärbyxor.
   – Pilsen, Pilsen! Bitte, prosím! Russische Soldaten, nein!
   Sekvensen är filmad längs en väg i Tjeckoslovakien i maj 1945. Den tyska ockupationen av landet är över och många tjecker har bokstavligen tagit revansch på sina forna ockupanter. Tyska soldater ligger döda längs vägen.
   Men den förlorade tyska kvinnan, en Helferin, klarade sig, förutom svullnader i ansiktet och det är ganska troligt att hon blivit våldtagen.
   Enligt uppgift hette hon Lara eller Lore Bauer (1921–1994). Hon var medlem i Jutta Rüdigers Bund Deutscher Mädel, flickornas motsvarighet till Hitlerjugend. Där utbildades hon till Helferin, kvinnliga medhjälpare till det tyska luftförsvaret. Helferin hade speciella uniformer, långt ifrån de stora byxor hon har på bilden.
   Senare ser man henne sitta med tillfångatagna tyska soldater, till synes lättad. Kanske för att det är över. Kanske för att det är bättre att hamna i jänkarnas läger än i ryssarnas.
   Varför bry sig om denna filmsekvens? Det finns otaligt dokumenterat om Andra världskriget.
   Kanske för att den amerikanske kaptenen Oren William Haglund (1905–1972), som i Ejpovice, tio kilometer från Plzeň, lyckades fånga detta gripande ögonblick som visar på krigets omänsklighet. Möjligen är filmsekvensen aningen arrangerad, då kvinnan verkar ha blivit ombedd att göra om sin vandring mot kameran. 
   Segrarmakterna skriver historien sägs det. Men det kapten Haglund filmade, 8 maj 1945, distanserar sig mot förutsägbara, nationalistiska krigsfilmer som kom att följa kriget i spåren.
   Det finns inget vackert i krig.