Samma vindar, samma dofter

Under sommaren 2015 ställdes viktiga frågor gällande hur fritt kulturlivet är och får vara. Elisabeth Rosenbrand, en av arrangörerna bakom Musikens Makt, skrev en kommentar på Facebook om att kommunen sökte artister som skulle spela gratis.
   Det skulle hon inte ha gjort, enligt Anna Degerman, chef för kommunens Tillväxtkontor.
Musikern och bildkonstnären Kornelia Nilsson hamnade i onåd efter att på Facebook ha publicerat en satirteckning föreställande Niklas Nordström sittande på ett stridsflyg. Det kostade henne jobbet.
   Möjligen kan dessa två händelser ses som dagsländor. Men om vi blickar bakåt kan de snarare vara en del av ett trist mönster.
   Så här skrev Stig Carlsson i NSD den 27 december 1994 med anledning av en konflikt inom Lule Stassteater:
   ”Typiskt nog vågar ingen uttala sig annat än anonymt. Mönstret går igen i andra kulturella sammanhang i den hårt kotteristyrda kulturstaden Luleå där alla måste vakta sina tungor för att inte bli utkastade i kylan.”
   Intet nytt under solen, alltså, och ett tidigt vittnesbörd om att det inte står rätt till inom kulturlivet.
   Hur kan det vara möjligt att kulturen, vilkens väsen är att förhålla sig fritt och ibland även att kritiskt granska, kan bli en sektor av ängslighet och kontroll?
   Kan det vara så att fria kulturutövare skrämmer makten? Att kulturen därmed måste förses med såväl livrem som hängslen.
   Det kan också ha sin förklaring i att svenska politiker är erbarmligt dåligt insatta i kulturfrågor, varur reflexen kontroll får sin näring.
   I Luleå borde det stadsbärande partiet ta sig en funderare på hur kommunens grå eminens ska förhålla sig till kulturarbetare. Ska de senare prompt in i fållan eller ska de ses som en tillgång?
   Under sommaren 2015 fanns två tillfällen då politiker, kulturtjänstemän, kulturpolitiker och även kulturarbetare borde ha agerat, ja, protesterat.
   Att knappt någon ens iddes reagera säger en hel del om att kulturklimatet långtifrån är så fritt som det görs gällande i högtidstalen.
   Så länge politiker tror att kulturens uppdrag är att vara serviceorgan åt besöksnäringen eller att på andra sätt stimulera tillväxten, har de inte insett kulturens inre väsen.
   Kulturen har större uppgifter än så. Men vågar länets politiker ge kulturen den rollen?

Publicerad i NSd 24 augusti 2015