Landet fredagsmys

Till den svenska självbilden hör att vara bäst vad gäller mänskliga rättigheter, eller rättare sagt, tro oss vara det.
   Det finns en filmsnutt som då och då dyker upp på Facebook. En fryntligt rundlagd man sitter med sin fru vid ett bord, ser en yngre kvinna komma springande mot dem, drar in magen, vill imponera på den unga kvinnan. När hon så har passerat släpper mannen ut magen, varpå den välter bordet på frugan.
   Den här filmsnutten säger en del om pinsam manlighet samtidigt som den också säger något om Sveriges roll i världen. Är vi inte den indragna magen, den inställsamma, kvävda rösten, som försöker leka världssamvete?
   Vi älskar att se oss själva som det vita fåret i en världsflock av svarta får. Men blir inte den här präktigheten något ansträngd i längden? Vore det inte skönt att få släppa ut magen och bara vara? Trycka ned handen djupare i chipspåsen, kolla lite Mello, fukta läpparna med ett rekommenderat vin. Vi har det bra fastän handen känns smetig, flottig.
   Men var lugn, det är inte blod. Det är bara fett.
   De med blod på sina händer är våra affärskontakter.
   De vi skrupellöst gör affärer med.
   Vi säljer järnmalm, mineraler och vapen till dem som vill köpa.
   Påfallande ofta är det diktaturer som önskar våra tjänster.
   Är det inte just därför vi kan sitta där på fredagskvällen och ha det riktigt bra eftersom staten skött sina smutsiga affärer på ett gynnsamt sätt?
   Är det inte dags att vi skänker en tanke åt den gråa eminens som gör dessa affärer? Och även till dem som i politiska termer mörkar skiten, allt medan vi känner olust när chipspåsen är uppäten.
   Jag tror faktiskt vi skulle bli lyckligare om vi erkände vår skrupellösa hållning vad gäller vapenexport till diktaturer.
   Hycklandet har ett pris. Därför vore det kanske bättre om vi fick släppa ut magen, släppa en fis och bara vara en av de ynkliga nationer som gör sig feta hackor på vänslande med diktaturer.
   Ett uppblåst land döljer ofta obehagliga hemligheter och tveksamma ageranden. Tänk om vi vore ett land som hade mod att lägga korten på bordet. Tvätta byken. Erkänna misstag och med den vetskapen gå vidare. Andra länder gör det. Men inte landet fredagsmys. Här hukar vi och tror oss fortfarande vara bäst i klassen. Händerna som viftar försöker inte påkalla uppmärksamhet, de vill bara bli kvitt det smetiga.

Publicerad i NSD 20 juli 2015