Är djurens öden mer läsvärda än människors?

I december blev vi bundis och bästis med Linda, Manda, Torsten och Santino. Sorgligt nog en kortvarig bekantskap, då dessa schimpanser sköts ihjäl efter att ha rymt från en djurpark.
Det var en socialt hektisk tid eftersom vi också lärt känna Barr och Percy, två lappugglor som hade rymt från Skansen.
   Det är jobbigt att vara på rymmen. Fråga Clark Olofsson, vetja. Eller varför inte den kungskobra som rymde från Skansen-Akvariet. En hal och slingrig typ som ömsom kallades Sir Väs, ömsom Houdini.
   Radions aktualitetsprogram Nordegren & Epstein, som haft det märkbart svårt att vara aktuellt, sände direkt från Skansen-Akvariet. Månne en journalistisk bedrift som faller juryn för Stora journalistpriset på läppen.
   Tidigt fick jag hum om att ”djur i bur” inte är någon bra idé. På Västerstrandsskolan (mellanstadiet)  i Karlstad brukade vi åka på skolresor till Göteborg. Ett av målen var Sjöfartsmuseet Akvariet, där vi fick kolla på Smilet, en amerikansk alligator som bodde i ett slags glaskista som påminde om en monter och i vilken djuret knappt kunde vända sig. Så det låg där och gjorde just ingenting förutom att dumflina.
   Sedan mötet med Smilet har jag varit måttligt intresserad av ”djur i bur” även om inrättningarna kallas djurparker.
   Linda, Manda, Torsten och Santino hade inte behövt skjutas ihjäl. De hade kunnat sövas. Men icke. Det tillvanda sa: Skjut! Julaftons hulkanden över Bambis öde spiller verkligen inte över på årets alla andra dagar.
   När medier gjorde stor sak om apornas rymning fanns inte en tanke om att 300 000 grisar inom kort skulle ligga på julborden. Grisar utan namn, men som till 98 procent har samma DNA som vi människor. Som har hud, ögonfransar, organ och känslor som liknar våra. Och hjärtan som kan transplanteras till människor.
   Möjligen gav ett antal av dessa grisar upphov till diskussioner om griljering eller kring frågan: Senap eller mos till skinkan? Och det är faktiskt betydligt mer visat intresse än vad som riktas gentemot andra levande varelser, till exempel arbetare som dör på jobbet. Självfallet uppstår samtal i den närmsta kretsen, men i stort blir dessa dödsfall endast siffror i statistiken.  
   Är inte dödsfall på arbetsplatser intressant nog för medier att bevaka? Varför leder olyckor med dödlig utgång i de allra flesta fall inte till att företag bötfälls?
   Om medier inte kommer in på arbetsplatsen kan de göra sitt ”utanför grindarna”; prata med anställda, närboende eller förbipasserande. Det låter sig göras då en kungsboa rymde, så varför då inte när människor dör?

Publicerad i NSD 14 januari 2023