Så förfulas en stad

Det finns konventioner – även om krig sällan tar hänsyn till dem – som värnar om kulturegendom. I Haagkonventionen från 1954 för skydd av kulturegendom i händelse av väpnade konflikter står följande:
   ”Skada på kulturegendom, som tillhör vilket som helst folk, innebär en skada på hela mänsklighetens kulturarv, för alla folk ger sina bidrag till världskulturen. Bevarandet av kulturarvet är av största betydelse för alla världens folk, varför det är viktigt att detta arv skall åtnjuta internationellt skydd.”
   Sverige har skrivit under denna konvention. Ändå ser många svenska orter ut som de gör. Nej, de har inte haft krig till skillnad från Berlin, som var hårt bombat under kriget. Ändå känns det som om Berlin klarat sig bättre.
   Vad är förklaringen?
   Jo, det behövs inte krig för att förstöra stadsmiljöer. Det räcker bra med konformistiska politiker som driver konformistisk politik. Ingen nämnd, ingen glömd.
   Och utan att nämna några namn så kan vi tala om socialdemokratisk rivningsiver. Fortfarande pratas det om rivningarna av Fritz Olsson-husen i Luleå och det kan bero på att staden drabbats av en stark rivningshysteri under tidigare decennier. Det är för övrigt som om Luleå kommun vill utmärka sig genom att gå i clinch med kulturhistoriska byggnader och trähus.
   Det senaste är att kommunen vill riva Ängesbyhuset och andra trähus i Svartöstaden. Nej, det råder inte krig. Det här klarar folkvalda politiker galant i symbios med fastighets- och byggbolag.
   Det är med sorg i hjärtat jag ser hur kommunen konsekvent väljer betong före trä och hur tafatt den är i förhållande till kulturhistoriska värden. Som om vi inte skulle bry oss? Som om det inte vore viktigt? Som om vi vore här endast för att köra bil och konsumera i själslösa köpområden?
   Elisabeth Rynell, som nyligen fick Eyvind Johnsonpriset, har formulerat följande i sin bok Skrivandets sinne:
   ”Jag har undrat: hur kan det bli så här fult? Det måste vara någonting som saknas, en brist på tanke, en brist på känsla och insikt. […] Egentligen är det enkelt. Det är det kärlekslösa som går i dagen i det fula.”
   Jag tror banne mig att hon har rätt.

Publicerad i NSD 8 september 2014