Raattamaa blandar och ger – skickligt

Lars Mikael Raattamaa
Kommunismen
Albert Bonniers förlag

Den pryds av maoismens röda stjärna. Den är manifestlik i sin utformning. Den har en titel som kittlar och avskräcker. Den håller inte vad den lovar. Den har troligen inte den avsikten.
   Jag pratar om Kommunismen, Lars Mikael Raattamaas senaste diktsamling.
   Men låt mig börja så här istället: Den kommunistiska tanken lever, åtminstone såsom den beskrivs i Kommunistiska Manifestet. Teorin är intressant. Kan läsas även i våra dagar, om än med tanke på i vilken tid den skrevs. Praktiken, däremot, såsom vi har bevittnat den under 1900-talet, är avskyvärd. Kommunismen är således inget neutralt ord eller en dussintitel.
   Diktsamlingen består av tre avdelningar: Verkligheten, Regler och Fantasierna. Dikterna och texterna bär namn av revolutionärer, RAF-aktivister, antirasister, befrielseaktivister samt Pablo Neruda, Frida Kahlo, Dashiell Hammett och Amy Winehouse.
   Men även om dikterna har titlar efter individer, så handlar dikterna oftast om annat. Namnen får en funktion. Som om de vill visa individerna i kollektivet.
   Möjligen är frågan: Var finns, eller snarare, fanns individerna i kommunismen? De som med, eller snarare, mot sin vilja var med och bar upp ideologin. Men i så fall hade det varit på sin plats med slumpmässigt valda namn på medborgare i de så kallade socialistiska staterna. (Eller varför inte också bland västeuropesiska vänstergrupper? Jag var med, minns och önskar mig sannerligen inte tillbaka.) Att synliggöra kuggarna i systemet. Dem som underordnats kollektivet. Den grå massan. Tegelstenarna i den brutalarkitektoniska byggnaden.
   Nej, jag förstår inte riktigt uppsåtet med den här diktsamlingen. Den är livrem och hängslen. Den tar inga risker. Utmanar inte. Den är upproret i ett icke-uppror. Kommen för sent. Och dessutom utgiven av ett förlag som ingår i Sveriges största mediekoncern med miljoner och monopol på agendan.
   Dikterna? Raattamaa blandar och ger på ett skickligt sätt. Uns av språkmaterialism (väldigt lite) jämte konventionell diktning. Det hackar. Det helar. Det är bra. Och uppbyggligt befriat från kommunistiska dogmer och revolutionsromantik.
   Samlingens starkaste avsnitt är i Fantasierna om Kirunasvenskarna. Dikterna griper in i varandra och Raattamaa visar sin klass.

Var slutar människan? Var börjar nästa?
Vad vet den hand som instrument fördelar?
Vi är en sång orkestern inte spelar.

Eller varför inte Rosa Luxemburg, den inledande dikten i Regler. En liten uppvisning i ordets musik.
   Ska man då läsa Kommunismen? Absolut. Lars Mikael Raattamaa är en av vår tids mest intressanta poeter. Ändå: Designen och uppsåtet?
   På 1970-talet gav Cavefors ut RAF-texter. Kommunismen spelar på samma sorts design. Visserligen är vapnet (en Kalashnikov) borttaget. Men annars finns likheten även om de tre bokstäverna RAF numera är LMR.
   Tror ni att vi kommer att få se fler Bonniersutgåvor, typ Kapitalismen, Nazismen. Rasismen, Antisemitismen?
   Jag tror inte det.
   I Kina hade den här samlingen säkerligen lett till fängelse för författaren. I Sverige går det bra. Den kommer att hyllas på kultursidor, bidra till stipendier. Det till synes djärva kanske blott var spekulation?
   Som läsare och samtidigt individer i den kollektiva massan har vi något som inget system och ingen ism råder över: Våra kritiska ögon. Låt oss använda dem.

Publicerad i NSD 19 september 2014