Varför så Okalle, Omar?

Den 26 mars riktade tre konstnärer ett öppet brev till Omar Jakobsson, ordförande i Luleås kulturnämnd. Frågan gällde den låga ersättning som konsthallen i Luleå betalar utställande konstnärer. En fråga som NSD:s kultursida uppmärksammat vid ett flertal tillfällen.
   Nu har det gått över en månad sedan det öppna brevet publicerades. Och än har inte konstnärerna fått något svar. Varför?
   Ett offentligt samtal bygger på en levande dialog mellan politiker och i kommunen verksamma personer.
   Karl Petersen är ett bra exempel på det. Han har allt som oftast ställt upp, oavsett om det gällt ros eller ris. Kritikerna har måhända inte alltid blivit nöjda med svaren. Men ett svar är ändå bättre än ett ickesvar.
   Yvonne Stålnacke, som har jobbat på sitt sätt, har också starkt bidragit till ett öppnare Luleå.
   Din tystnad, Omar, för tankarna till ett gammalt socialdemokratiskt styre. Det tyckte sig inte behöva någon dialog med Luleborna.
   Jag flyttade till Luleå vintern 1985/86. Då var partiet – präglat och styrt av Metall – sannerligen inte känt för öppenhet. Stadshuset framstod nära nog som Fort Knox.
   Sedan dess har mycket hänt. Vi har sett tecken på ett mindre stelt stadsbärande parti. Och det har Luleborna uppskattat.
   Att vara ledande socialdemokrat i Luleå förpliktigar. Det gäller inte bara att vara partiet till lags. En stark framtidskommun byggs genom öppenhet och dialog.
   Det är också värdigt ett parti som vill vara ett med tiden. Jag törs lova att Luleborna inte önskar en sluten, tyst socialdemokratisk hegemoni. Kalle har gjort betydande insatser för att förändra den bilden. Yvonne likaså. Varför hänger du inte på, Omar?
   Med denna krönika följer tre frågor:
   · När ska de tre konstnärerna få ett svar på sitt öppna brev?
   · Hur länge till ska ersättningen till konstnärer ligga under gällande rekommendationer?
   · Ska vi i Luleå ha kulturpolitiker som inte deltar i det offentliga samtalet?
   Spalterna är öppna. Även för kulturpolitiker.

Publicerad i NSD 6 maj 2013