Felicia Fahlander, en ung vetgirig tjej, blev kvarlämnad i gruvan. Hennes klass glömde bort henne vid ett studiebesök. Det var så hon träffade Harry gruvgubbe och berättelsen blev en bilderbok (6–9 år).
Gruvfacket i Kiruna köpte in boken. Så även gruvbolaget med ett utländskt namn. Det verkade vara schwung kring det företaget varför det till och med intresserade sig för bilderböcker för barn.
Gruvbolaget med namn som ett basketlag ringde förlaget. Bad det att ändra köparens namn på fakturan. Så att rätt bolag inom koncernen fick fakturan: för den skulle ju inte betalas.
Liksom många andra fakturor. De hybriskåta gruvmagnaterna och dess underhuggare har köpt in varor och tjänster i mängder av norrbottniska näringsidkare. Dessa fakturor riskerar att försvinna, inte betalas. Så funkar det när den ekonomiska maktens män lurar brallan av norrbottningar.
Skulden till förlaget är 8 400 kronor, inklusive moms. Inga stora pengar för hybriskåta gruvmagnater. Men för länets näringsidkare, de som med sina mångtaliga länkar gör kedjan lång och stark, är det skit att upphöjda aktörer inte gör rätt för sig.
Nej, summan är kanske inte mycket. Men ett bolag vars aktie värderas till en 50-öring (det där myntet vi avskaffade, ni vet) borde vara lite mer ödmjukt.
Felicia, en ung vetgirig tjej, har ingenting emot gruvskatt. Den skulle, till exempel, kunna betala modern skönlitteratur i skolorna. Upprusta skolbibliotek. Bära del av finansieringen av ungdomsgårdar och ungdomskultur. Den skulle kunna tillföra mycket inom de så kallade mjuka områdena.
Felicia tycker det vore bra.
Vad säger landshövdingen som invigde?
Vad säger den man som vill bli nästa statsminister (”Det luktar pengar”)?
Vad säger länets riksdagspolitiker? (I vilken snödriva gömmer de sig?)
Felicia, en ung vetgirig tjej, önskar sig ett nytt, framtida Norrbotten.
Frågan är om hon kan förklara innebörden av nykolonialism – men hon tvingas leva med den. Allt medan hybriskåta gruvmagnater och dess underhuggare skor sig. Samtidigt som politiker hukar och räknar pensionspoäng.
Är detta framtiden, Norrbotten?
Varför är det så tyst?
Felicia, en ung vetgirig tjej, vill bidra till en annorlunda bild. Berättelsen är barnets. Den i ålder av att vara barn, liksom barnets inom oss vuxna. Den berättelsen köpslår vi inte med. Men vi ser gärna att de med vuxen pondus och tal om stora vinster betalar sina fakturor.
Det vore sedelärande. Fast i deras fall befarar jag att vi får stava det sedellärande.
Felicia är arg. Och jag med.
Publicerad i NSD 20 februari 2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.