En politisk och kulturell monofoni

Den första LP-skivan jag köpte hade monoljud. Det räckte för sin tid. I synnerhet när ingenting fanns att jämföra med. Men så skedde en teknisk utveckling som fogade förbättringar till varandra. Ljudbilden blev bättre och bättre, rent av kliniskt ren och stundtals tråkig.
   Som politiken, till exempel. Trots två stora regeringsvilliga partier råder monofonins lov eftersom de försöker likna varandra i jakten på mittens väljare. Fanns trängselskatt i detta avseende skulle samhällskassan få ett betydande tillskott.
   Monofonin härskar också inom kulturlivet. Bidragsgivande institutioner vill med mer eller mindre lätt hand foga kulturarbetare in i beställarmodellen. Kulturen får inte vara sitt eget väsen. Den ska göra tjänst.
   Ledordet må vara mångfald, men uttrycken ska helst passa monofonin. Om vi skulle göra en bild blir den enkel. En kvadrat där en markering anger var allt ljud kommer ifrån. Som en bild av mono – men med stereoljudets alla möjligheter.
   I monofonins namn bränner man ned ljuset, stöper om det och ger det nytt namn och tror att det ska skänka tillräckligt med ljus i ett allt mörkare Europa.
   Från kulturen kommer just inget motstånd eftersom stora delar av den är anpassad till beställarmodellen. Och den är under kontroll av samverkansmodellen. Det låter fint. Men i och med att dessa också medför ökad byråkrati och administration riskerar de att bli kontraproduktiva. I första hand inte för stora kulturinstitutioner – men speciellt för fria kulturarbetare som vill agera i kontrast till monofonin.
   Jag önskar fler kulturarbetare som sticker ut. Som vågar säga något, ta ställning. Nej, inte någon upprepad Göran Greider som spelar rollen av ”avvikande” röst i etablissemangets kör. Nej, inte någon Torsten Flinck som mer och mer liknar en parodi på sig själv.
   Nej, som Gérard Depardieu – fast med 180 graders skillnad. Som inte gömmer sig bakom girigheten. Som inte sjunger duett med företrädare för makteliten. Som vet att har man pengar har man råd att betala skatt.
   Som vet och agerar utifrån förståelse för att alla människor inte kan, har råd eller förmår att delta där andra bara tar för sig.
   Som vet att stereo – för att inte tala om surround – räcker långt om man tydligt vill markera alternativ och skillnader.
   Om mångfald reduceras till en bidragsteknisk term, kommer begreppet att bli lika osexigt som monofonin. Mångfald behöver spännvidd. Fria aktörer före administratörer. Jo, det handlar fortfarande om vikten av skillnader. Såväl i politiken som i kulturlivet.

Publicerad i NSD 14 januari 2013