Oväntad ankomst

Novell

Även om han visste svaren på det mesta hade han ingen aning om hur upplivningsförsöket ägt rum. Inte heller förstod han varför han satt på ett tåg. Han gillade inte att åka tåg, allra minst längs ändlösa rader av träd.
   Om han var vid liv ville han helst av allt vara i sin lägenhet på Drottninggatan eller ute i den stockholmska skärgården. Där kände han sig hemma.
   Men nu? Anno 2012? Vad gjorde han här?
   Frågorna var många och trots mycken tid att tänka – i brist på sömn i sovvagnen – kände han sig svarslös. Sova? Fastän han var död? Eller levde han?
   Efter ett ändlöst antal timmars resande stannade tåget. Han steg av och följde strömmen av människor. Dessa stackars människor. Vad sökte de? Vad ville de finna?
   Han häpnade över kvinnornas brist på kläder. Hur hade detta land hamnat i ett sådant armod att kvinnorna inte längre hade råd med långkjolar? Vilket elände!
   Han sökte sig till en uteservering, som sannerligen såg annorlunda ut än han mindes dem.
   Servitören frågade:
   – Vad önskas? Caffe Latte, Espresso eller Kaffe Regular?
   – Kaffe och en sexa absint, tack.
   – Det har vi inte, tyvärr.
   – Ja, då tar jag en sexa punch.
   – Tyvärr …
   – Vad har ni då att erbjuda?
   – Kaffe Regular och Cupcake för 39 kr.
   – Ja, ge mig det då.
   Den förtjusning han hade känt vid ankomsten övergick i en molande känsla av inferno. Var hade han hört det ordet tidigare?
   Kaffet gjorde honom på något bättre humör. Men kakkakan, eller vad den nu hette, blev oäten. En annan hunger infann sig. Han gick så till stadens bibliotek och fann att det sålde ut böcker i nästan nyskick till en billig penning. Han bläddrade runt bland böckerna och undrade: var är den samtida litteraturen? Den han sökte tröst och kunskap hos i svåra stunder.
   En vänlig bibliotekarie upplyste honom om att han kanske kunde hitta något bland den avsevärda mängd av böcker som gick under benämningen självhjälpslitteratur.
Efter att ha bläddrat runt bland böckerna sa han högt:
   – Hur rätt hade inte den där författaren som skrev att det är synd om människorna. För böveln, det här ju värre än det han försökte beskriva!
   Folk omkring honom syntes frågande, betraktade honom. Han lämnade därför utförsäljningen av böcker och sökte sig till en verksamhet som sorterade under namnet Turistbyrå.
   En anslagstavla var full av affischer om olika evenemang. Han greppade några broschyrer och programblad. Det mesta var honom främmande och det fanns sällsynt lite av litteratur eller dramatik. Han fann till sist att stadens teater skulle hedra en berömd, bortgången författare och dramatiker med ett lunchprogram. En soppa.
   – Bah! Idén liksom soppan är säkert blaskig och tunn, sa han högt för sig själv.
   Strindberg la ifrån sig programbladen, gick ut i solskenet och sökte sig till en avsats i Norra hamn. Han satte sig och blev ett med det han såg:
   – Denna landsända är mig främmande, men ack så skön.

Publicerad i NSD 4 juli 2012